En tid präglad av själslig oro och nedstämdhet hade förlöpt i mannens liv. Det var blott den senaste i raden av många nedåtpekande kurvor. Ända sedan inträdet i det som kan beskrivas som vuxen ålder hade mannen kämpat med dessa formsvackor. Låt oss dock för all del undvika att betrakta utvecklingen som något negativt i sig. Auktoritära röster i det moderna västsamhället har en stark tendens att karaktärisera ångest och stormigt sinne som ett symptom på brister i levnadsmönster eller karaktär, något att växa ur och lämna bakom sig. Av detta följer en etikett på all form av ångest som en slags växtvärk – något som kan och bör åtegärdas, för att inte säga behandlas eller botas. Det är något skevt och bristfälligt med denna syn. Var ny period i livet, ja, vart ögonblick, är den yttersta frontlinjen mot det okända framtida och således eldas detta obehagliga tillstånd på för vart tillfälle av oro, leda, självklander och sorg som uppträder i sinnet. Vem tror tillräckligt högt om sig själv för att föreskriva vad någon annan kan förvänta sig av livet i form av själsligt lugn? Till synes en ganska stor skara om man får tro tonläget i det allmänna rummet. Den unge mannen började allt tydligare skönja brister i denna attityd. Med orostiders dystra molntäthet följer en slags orubblig uppgivenhet som endast makar på sig såsom ett regnsystem lättar när det fuktat marken. Om allt annat är bundet i cykler torde det vara rimligt att tro att själens tillstånd också är det.


Ovädret tycktes åter igen brisera. Mannen hade gått i säng kvällen därpå med en välbekant känsla av skydd från människorna och världen i sömnriket. Den klumpighet som han tydligt associerade med oro tycktes ha gett med sig för den här gången, han vaknade pigg och klar. Klumpigheten, bedömde han, föddes ur ett förhöjt tillstånd av flykt och tillbakadragande där framför allt vistelse utanför bostadens relativt trygga väggar utövade en slags känga i baken på mannen, en önskan om att komma till säkerhet. Det fanns ett visst mått, ett kryddmått säg, av trygghet i kängans påtaglighet i att veta vad som pågick, ett tydligt symptom att förhålla sig till. Kängans ursprung var tämligen obekant, så även dess egentliga egenskaper, men den fanns där och i sig var den välbekant. Så stark är trygghetsinstinkten i oss, tänkte han. Ett slags Stockholmssyndrom. Vi kanske inte putsar kängan, men den välkomnas som en bekant. Detta må vara livsnödvändigt förvisso.


Omvärlden tedde sig ljusare och mer välkomnande, det återvunna lugnet mer än flyktigt förbipasserande under morgontimmarna. Detta inbjöd till ett mer bejakande förhållningssätt, en promenad i frisk luft föreföll alltför inbjudande att tacka nej till. På med lämpliga kläder, lämpliga skor, ut genom lägenhetsdörren och nedför trappen, nu gick allt på rutin igen. Omvärldens sorl mötte honom, en gräsklippare på håll, lekande barn runt knutarna, någon slår upp köksfönstret för att vädra ut stekosen. Obeskrivligt för mannen, allt detta vimmel som under stundom ter sig fientligt och äcklande, var nu åter igen en källa till viss glädje och livslust.


Ner till kiosken med raska steg, kanske köpa något att dricka i den fuktiga värmen. Några tior bytte ägare i hettan. Mannen hann inte ta många steg innan en bekant framträdde i blickfånget. De sedvanliga artigheterna utbyttes på ett vänligt manér, man vill nästan säga högkyrkligt(men man låter för det mesta bli).

-Vi anordnar en föreläsning om vårt missionsarbete i Tanzania. Två av våra vänner har just återvänt från en halvårstur runt landet och har massor att berätta med bild- och ljudupptagningar, det blir mycket spännande och intressant. Kyrkans församlingshem i kväll klockan sju. Kaffe och smörgåsservering före och efter.

-Så trevligt, svarade mannen. Jag kommer om jag kan.

Avskedshälsningar i vanlig ordning utbyttes innan de skiljdes åt. Mannen visste mycket väl vad en föreläsning om missionsarbete innebär då han vid olika tidpunkter närvarat på liknande samlingar. Föreläsning är egentligen en omskrivning av väckelsemöte och predikan. En frireligiös företeelse i huvudsak. Förmodligen inser de inte själva hur missledande det är att kalla något sådant föreläsning.

-Nåväl, det kanske inte var så illa den här gången, kanske var det en föreläsning i mer traditionell bemärkelse i syfte att kasta ljus över problemen i ett annat land, föreslog mannen tyst för sig själv.

Munnen rörde på sig lite när han trodde att ingen såg på. "-Hur som helst så är både en faktisk föreläsning om missionsarbete och ett väckelsemöte mer intressanta sysslor än en vanlig hemmakväll" resonerade mannen, det kan nog yra till lite i vardagsdammet.



Senare den dagen stod mannen hemma framför spegeln och övervägde hur han skulle klä sig för kvällens föreställning. Han omnämnde aftonens sammankomst som föreställning tyst för sig själv, upprepade gånger. Delvis för att hålla en viss distans från hela sammanhanget, föreställning var en smula vulgär beskrivning som de kyrkliga aldrig själva hade valt eller accepterat. Det roade honom att bryta mot konventionen på detta vis, tyst i sitt eget huvud. Vidare berodde ordvalet på att mannen ansåg väckelsemöten förtäckta som tillfällen för insupande av kunskap vara en slags förställningskonst. Endast journalisten eller den med en morbid nyfikenhet kunde tänkas dyka upp på ett väckelsemöte bortsett från de som i någon mening redan har vaknat. För att locka en bredare publik krävs marknadsföring. Mannen såg dock ganska förlåtande på detta, marknadsföringens verktyg användes numera av snart sett alla som ville vinna uppmärksamhet.

-Förljuget, muttrade mannen för sig själv, detta kunde åtminsone han själv uppfatta med örat.

Klädvalen hade avgränsats till två varianter. Den första bestod i lite mer uppklätt med skjorta och högtidsbyxor som minsta krav. Denna modell skulle sannolikt smälta in på bästa sätt då aftonens möte med största sannolikhet skulle bära med sig ett visst mått av högtidstillfälle eller firande i sin karaktär. Slips, fluga eller andra, ytterligare propershetskrusiduller medförde viss risk att han skulle vara den mest uppklädde av alla samlade, något han ej hade det minsta intresse av att uppnå. Variant nummer två var av något enklare karaktär bestående av pullover, slätt strukna jeans och vanliga skor. Variant två lockade då det är en mer typisk klädnad för en riktig föreläsning. Mannen beslutade sig ganska snabbt för denna variant. Det skulle för den skarpögde skina igenom att han inte lät sig luras av beskrivningen av kvällens möte som en föreläsning men den är ändå tillräckligt konformistisk och lämplig för att inte generera agg hos de andra, det var han inte heller särskilt intresserad av att uppnå. Pullover, jeans och vanliga skor fick det bli.

-Passar bra till en föreställning såhär mitt i veckan, grinade mannen åt sin spegelbild. Spegelbilden tyckes instämma


Vid ankomst väntade inte mindre än tre välkomstkomstkomitteer på gästerna. Först, utanför entrén stod en dam i övre medelåldern och bjöd alla inkommande ett varmt handslag och ett brett leende. Det var oklart just hur genuint detta leende var, men det stod klart för mannen att hon hade något att vara glad över. Kanske skulle denna smått överdrivna introduktion vaccinera gästerna mot plötsliga önskemål om att hastigt utrymma lokalen. Kanske. Detta var något han vagt kunde dra sig till minnes från tidigare evenemang av liknande slag. Välkomstkomittee nummer två befann sig precis bakom entrédörren i form av en lång, grånad herre med filtväst och vattenkammat hår. Denne uppträdde på samma vis som damen utanför dörren, möjligen var leendet något mer behärskat än damens men handslaget, det var å andra sidan mycket fast. Den äldre herren hänvisade till en ledig hängare under en av klädhyllorna som nästan helt omgärdade det lilla entrérummet. Efter det att mannen hängt upp sin jacka pekade gubben mot nästa rum där den tredje och sista välkomstkomitteen stod och lurade precis runt hörnet. Det såg en smula lustigt ut och mannen kunde inte låta bli att småflina lite. Man kunde se en näsa och ett papiljottorsakat grått krull skymta fram vid den högra kanten av dörrkarmen. Som en rånare som står på lur runt ett hörn men inte tagit sig tid nog att räkna ut hur långt in man behövt stå för att inte synas. Mannen reflekterade kort över att dessa små tokigheter är precis den krydda som krävs för att liva upp en miljö så medvetet befriad från all form av humor.

Väl genom dörren till nästa rum fick mannen lov att vända sig nästan ögonblickligen mot rånaren bakom hörnet som visade sig vara en äldre dam med krulligt hår, men det var snarare vitt än grått. Bättre upp, tänkte mannen, som av denna lilla händelse påmindes om vikten av att inte dra förhastade slutsatser. Hade han inte gått in genom dörren hade rånaren runt hörnet – kanske för alltid – förblivit gråhårig. Låt det verka som ett komiskt litet exempel på en viktig grundsats i allt resonemang och faktasamlande, tänkte han. Tanten var även hon västbeprydd, ull kanske, grön med silvriga ringar över en vit skjorta. Klädnaden gav en doft av folkdräkt och gamla tider, inte så pjåkigt. Det bör sägas att tanten själv inte luktade något, dofter av färska bullar och nybryggt kyrkkaffe tog över doftlandskapet helt och fullt.