Kan du förlora dig i någon annans famn utan att förlora dig själv?
Har du insett att din kärlek är för värdefull för att ge till någon som inte vill eller kan ta emot den?
Kan du släppa taget och lämna någon åt sitt öde, för att finna kärleken någon annanstans?
Har du bestämt att aldrig mer svika dig själv, även om det innebär att du måste göra någon annan besviken?

Har du modet att söka kärnan i din sorg, och när du funnit den vårda den ömt?
Kan du trotsa ditt stora bekräftelsebehov, och vända den tillfälliga trösten ryggen?
Kan du efter att ha reagerat med vrede när du blivit sviken, trots allt känna att en försoning är av godo?

Har du förklarat krig mot dina demoner, och slutat göda dina drakar?
Vågar du utmana dina rädslor trots att de är på liv och död?
Kan du ta ansvar för dina otillräckliga handlingar, och därmed göra en medmänniska skuldfri?
Orkar du stå upp, när skulden och skammen vill tvinga ner dig på knä?

Har du känt sorgens varma läkande tårar strömma nedför dina kinder, och föra med sig frid, hopp och tröst?
Har du funnit att kärleken till det lilla barnet, som för alltid ska leva i ditt bröst, är störst av allt?
Ta då min hand hjärtat mitt, så vandrar vi tillsammans ut i livet, och in i evigheten.