Den lilla flickan vaknade tidigt den här morgonen efter en orolig natts sömn. Hon visste det inte ännu, men det här var dagen hon först skulle ta farväl av sin mamma, för att sedan på natten möta en ängel.

Efter en stunds tvekan steg hon motvilligt upp ur den varma och sköna sängen och tittade ut. Från fönstret såg hon att det hade regnat under natten, men nu sken solen från en molnfri himmel. Hon tyckte det kändes lite konstigt att vara så sorgesam samtidigt som solen lyste så klart, sol och sommar hade ju alltid gjort henne så glad, men inte idag. För idag skulle hon och pappa fara till kyrkan, för att som pappa sa, ta farväl av mamma. Hon visste inte riktigt vad som skulle hända i kyrkan, men förstod att det förmodligen skulle bli ledsamt. Hon satte på sig kläderna som hon och pappa hade valt ut kvällen innan, sin röda favoritblus och en vit klänning. Klänningen var en födelsedagspresent från mamma, hon saknade sin mamma som hade lämnat jordelivet en dag i våras, hon saknade henne så mycket att det gjorde ont. Hon önskade att mamma kunde se henne nu uppklädd och fin, hon blundade och såg henne framför sig, men det gjorde henne lite för ledsen, så hon tog sin lilla kanin Stampe i famnen och kramade honom försiktigt och försökte att glömma bort mamma för en liten stund. Mamma är en ängel och bor i himlen nu hade pappa sagt, men om du gör i ordning ett litet rum åt henne i ditt hjärta, så kommer hon och hälsar på dig ibland, det är jag säker på. Åh, vad hon önskade att pappa hade rätt, redan ikväll skulle hon göra i ordning rummet, hon såg fram emot att göra det fint och hemtrevligt.

Den lilla flickan var en ängslig liten själ, som ständigt hade ett orosmoln hängande över sig. Det fanns så mycket i livet som skrämde henne, hon kunde inte riktigt bestämma sig för vad hon var mest rädd för, att somna på kvällen och vakna mitt i natten av en otäck dröm, att gå vilse i skogen bakom huset och inte hitta hem, eller att blixten skulle slå ner när det åskade. Att mamma skulle förvandlas till en ängel och flytta till himlen, det hade hon aldrig oroat sig för, men nu hade det hänt och hon kände sig rädd och övergiven. Och tänk om något hände hennes pappa så att han också försvann till himlen, då skulle hon ju bli alldeles ensam i den stora läskiga världen. Hur skulle hon då klara sig? Vem skulle ta hand om henne? Usch, vilken hemsk tanke! Men pappa hade lovat på hedersord att han skulle stanna hos henne för all tid och evighet, så hon hade inget annat val än att hoppas att han höll vad han lovade. Annars kanske Stampe blev så gammal att han kunde hålla henne sällskap tills hon blev vuxen och kunde klara sig själv. Stampe var varm, trygg och pålitlig.

I kyrkan var det fullt med människor, den lilla flickan och hennes pappa fick sitta längst fram. Hon kunde se att alla var ledsna och pappa grät nästan hela tiden, själv försökte hon hålla tillbaka tårarna, för hon ville spara dom tills hon var ensam. Hon ville inte visa för någon att hon var ledsen, så hade det alltid varit, sin sorg och saknad höll hon för sig själv. Bara Stampe får se mina tårar, tänkte hon. Men sjunga med i dom sorgliga sångerna det gjorde hon, hon sjöng för full hals och hoppades att hon skulle höras ända upp till himlen.

Efter den långa sorgesamma dagen var den lilla flickan trött, man blir så sömnig av att vara ledsen tänkte hon. Efter att pappa sagt god natt och hon var ensam, tog hon Stampe i famnen och släppte ut all gråt som hon hade sparat i sitt hjärta, alla tårar som hon inte hade velat visa för någon annan föll nu som ett sommarregn nerför hennes kinder. Efter en stund hade hon gråtit färdigt och hon började tänka på hur mammas rum skulle se ut, det rum som skulle finnas i hennes hjärta. Det tog sin tid men till slut stod rummet färdigt. Mammas favoritfåtölj var på plats, teckningar som hon ritat satt på väggarna, och blommor fanns det gott om. Det blev ju riktigt fint tänkte hon, här kommer vi trivas mamma och jag. Sen kröp den lilla flickan ner i sin säng, men innan hon gav efter för sömnen önskade hon att drömmarna skulle ta med henne till ett land där hon inte behövde gömma sina tårar, och där saknaden inte gjorde så ont.

Plötsligt vaknar hon av att någon stryker henne varsamt över kinden, hon öppnar ögonen och ser att en ängel har tagit plats på sängkanten. Ängeln ler mot henne, och hon känner genast igen sin mammas kärleksfulla blick. Är det du mamma, viskar hon, är det verkligen du? Visst är det jag min lilla flicka, och jag är här för att tala om för dig att jag älskar dig mest av allt, mer än allt annat på jorden och i himlen. Snälla mamma, ta mig med till himlen, jag saknar dig så mycket att det gör ont i hela kroppen. Det är inte dags för dig ännu min vän, men jag väntar på dig där uppe ovan molnen, jag väntar och jag längtar. Men du kommer väl och hälsa på mig ibland? Jag har gjort i ordning ett rum åt oss i mitt hjärta, det blev fint må du tro. Det kan du lita på att jag gör lilla du, jag kommer och besöker dig i dina drömmar. Nu sitter jag här hos dig tills du somnar om, men sen måste jag ge mig av, himlen väntar på mig, förstår du.

Ängeln sitter kvar på sängkanten en stund och betraktar med stor ömhet och kärlek sin lilla dotter som nu sover sött. Det gör så ont att behöva lämna dig hjärtat mitt, viskar hon, och kysser henne lätt på kinden, sen är hon borta.

Den lilla flickan sover djupt, och drömmen tar med henne till ett annat land, ett land där hon inte behöver gömma sina tårar, där hon får längta så mycket hon vill, och där sorgen och saknaden inte gör ont alls.