Den kalla ryggen som gives i natten.
Hon ser inte min plågan bakom de tvingade skratten.

Den kalla ryggen som ej ser mina tårar.
Försöker skrika, rör mig! Men det är innåt jag vrålar.

Den kalla ryggen kommer aldrig se mig gå.
Ödet detsamma, aldrig mera du mig nå.

Den kalla ryggen som förlorat sin värme.
Om ödet vill, må den finna sin frände.

Mina tårar förloras de givna i natten, står här nu bakom de plågade skratten.
Om ödet vill jag finna min vän, men jag måste gå för att hitta ända hem.