Välkommen Sarkoidos

nummer tolv i mitt sjukdomsbås

Du försämrar mitt blås

till att få än sämre flås

Väntar nu på nummer tretton

en sjukdomarnas demon

Fattas bara värsta cancern

för att ge olyckstalet rätta nyansen

Ja jag vet

jag går bet

På att undvika självömkans väg

är det så konstigt säg

Att jag blir less

på min överlevnadsstress

I sjuka Sveriges utförsäkringspress

med min kropps tolv sjukdomars ingrediens

Känns så konstigt att räknas som frisk

inte konstigt att humöret blir trilskt

Så pass att polisen tvingas plocka upp mig på motorvägen

för att jag vägrar lyda ordern om att jag är ivägen

Då bevisar de sin statliga styrkas kyrka

men utan ett liv finns ingen rädsla att dyrka

Så man sparkar upp dörren de tänker låsa

låter dem lära sig dödsdiktens varenda glosa

Tänker inte frivilligt bli inlåst i finkan

då skickar de fram sötaste polisflickan

Som snällt frågar om de får köra poeten till sjukhuset

och hennes vackra anlete släcker ilskans lyse

”Han var arg ledsen och utryckte livsleda”

blir diagnosen av poetens härdsmälta

Är det så konstigt säg

att smärtan ibland går på en okontrollerbar väg