han.
han som är en kompis, om än av den giftiga sorten. han som druckit stulet vin och lägger armen om mig. på MIN picknickfilt, från MIN barndom. som om det inte vore nog med vinet han spillde på den.

han.
han som är en kompis. hans arm som är på tok för intim runt mina kalla axlar och hans andetag som är på tok för nära mina. det är tusen ögon runtomkring oss, ingen ser. hans pappa kollar framåt, de bakom oss som pratar spanska tror säkert att vi är tillsammans. det ser ju vanligt ut. hon fryser och han lägger armen om henne, huvudet på hennes axel. men inuti mig finns bara is. is och så en liten röst som säger åt mig att vrida på mig, att lyfta bort hans arm, att säga åt. det kanske inte ens är medvetet men han rör vid så mycket som han inte får, som varit orört i månader. och jag kan inte skrika. inte här. bara sitta och vänta och när han äntligen flyttar armen smälter lite av isen.

det som äter mig är att jag vet att det bara var en minimal gnista, förhoppningsvis den enda, men troligtvis bara en av många gånger som någon rör vid förbjudna områden inuti mig. det som äter mig är världen, trots att "inte alla män" men hur ska jag veta vilka män? hur ska jag veta när till och med han, han som är en kompis, om än av den gifta sorten, får mig att bli så liten, så rädd, så frusen. hur ska jag veta när det kan vara vem som helst, och mer än bara en arm runt axlarna nästa gång.