Den fallna ängeln

kastar sin skugga,

Han med horn
och svans, hög panna
och lömska ögon

lurar bakom hörnen

Sjukdomstillstånden
och diagnoserna

förklarar




Jag vet inte var
den mest är,

hur många ansikten den bär

men jag tror den är här

mitt i vanligheten


I likgiltigheten
som pratar byråkrati
i sin grå kostym;

"Det är inget personligt
absolut inte,
aldrig det...

bara reglerna
vi lyder"


I den långsamma
förskjutningen av vår syn

Där plagg för plagg kläs av

och människan står sen
förtingligad

som något annat

Smuts, ohyra, parasit..

Nedvärderingen blir ett sätt att tänka

mitt i fredagsmys och tacosås
tassar den

kanske är den allra farligast där

där vi aningslöst, utan att reflektera,
utan att mena något med det

låter den få grogrund

kanske kan den slå rot
i varje hjärta?



Hur lätt är det egentligen

att avstå sin mänsklighet?

Hur enkelt är det

att låta likgiltighet ta över?