Nej, det är inget fel på mig. Jag är inte osjälvständig eller ett töntigt mähä som bara tynger ner allting under mig i min feta längtan som suger ner svalget mot magen. Tyngden sitter inte i benen, jag har minsann tränat idag och jobbat som en galning, allt gör jag numera som en galning och det är för att jag vill det och inte för att döva min förbannade längtan.
Jag är inte otrevlig för att jag är frustrerad för att jag längtar. Jag är mest otrevlig för att jag hindras i det jag håller på med och det suger. Avsaknad av räkmacka och flöde ens när jag knyter upp skosnörena får ormar att dansa bittert framför mina ögon.
När omgivningen gullar och gosar med mig vill jag bara häva ur mig sprutande, fradgaklädda ilskor. Men lämna mig absolut inte ifred, för jag vill inte vara helt och hållet ensam länge då längtan förmodligen kommer att sluka mig hel.
Tur för dig att du kommer hem på lördag. Din svekfulla skitstövel som på allvar lämnar mig, vilket du naturligtvis ska göra, för det är ju viktigt för dig. Men. När du kommer hem tänker jag låta all min längtan fullständigt dominera dig och din vackra kropp, ömsint äta upp varenda centimeter, bit för bit ända tills du gråter av längtan. Efter mig.

Bara så att du vet.