Ett Fantasieggande Teorem

Som spränger loss
Lösa Tankar ur dig

Och släpper fria
De fångna
Vilda Skogsmårdarna
inuti dig

I Upptäckandets Bakgård

Efter Vinterns dvala

Nässelfjärilen
Innesluten i en Istapp
På Logdörren

Vi båda
I den kalla Marsnatten

Tålmodigt väntande på
Återuppståndelsen

Som skall komma
med varje
Steg ur Mörkret

Befrielsens Ljus

Bara några isiga Andetag
ifrån oss

Descartes ser på oss
Med ett stelt leende

Och pekar mot gryningen

När det Dagas

Att återuppväcka Idéerna
Från Seklers Törnrosa sömn

Rubba det omöjliga

Öppna upp

De Oanade möjligheternas
Skaparkraft

Inom oss

Murkna gamla grenar
skall
Falla till Marken

För tiden är kommen
Åt nya Fanor

Att vaja obönhörligt
för Virvlande
Luftströmmar

Så låt oss vara redo
Att blåsa
upp till Storm

För en Renässans till de
Återuppväckta
Idéerna

Och Dansa Livets Tango
Med hett Blod.

Tills Döden fryser våra kroppar
Och förvandlar dem till stoft

För kom ihåg

När Skapelsen
Far förbi


Så länge du kan se

Skall aldrig de fria
Molnen

Överge dina Ögon.