Det var inte du och jag

När vi plötsligt en dag


Såg varandra

Efter att vi träffat andra


Jag ville så gärna ge dig en kram

Men kände mig så lam




Under ytan kände jag mig tagen

Och den kommer tillbaka till mig, den där dagen


Utan att veta det lockade du mig till skratt

En gång i tiden hade du varit min största skatt


Jag undrade om jag kommit över dig

Och svaret jag fann var ”nej”


I början pratade du med mig glatt

Men om vad du egentligen kände vet jag inte ett skvatt




Du ifrågasatte vad jag gjorde där

Och det var tydligt att du inte var kär


I den stunden ville jag sjunka ner till jordens kärna

Men jag hade gjort om det igen, ja väldigt gärna


Även om jag snarare ville springa därifrån än att gå

Det är först nu jag kan förstå


Att det krävs två för att det ska bli kärlek på riktigt

Det var nu jag insåg något viktigt


Att det aldrig kan bli

VI