I
Utanför rummet ligger en matta
grå som dimman
och händernas avsked

en matta vävd av plast
för att regnet skall falla mjukt
över husets fåglar

det är dag nu
och också i korridorerna
cirklar tranorna

på en termik
som lyfter lysrören
mot molnen däruppe

dag och det regnar
för att vi som finns
skall längta

för att havet
är en metafor
för droppar

för att ingenting
lever i skrivbordets
Sahara

längre än till kvällen
när fåglarna flugit
och himlen fallit

II
Inga metaforer
överlever natten
när luften svunnit

ingenting
är som något annat
i den nakna stunden

när tranorna
burit ljuset med sig
till Afrikas stränder

och dörrarna
till de andra rummen
låsts med koder

Ingenting finns
som inte dina fingrar
kan beröra

ingenting
är ingenting
är ändå havet


III
Sitter stilla
lever med bilden
av regnet

hör dropparna
som väter vingarnas
finaste spetsar

öppnar fönstret
och dagen bär
ett annat namn

en annan vind
som fyller seglen på skeppet
som varit ett hus

öppnar och hör
andningen, viskningarna,
närvaron

öppnar och lyssnar
när ormbunkens blad
blir gröna tungor

och någon säger
att en fjäril kan brinna
mitt i ett höstregn


IV
Metaforer är
ett sätt att säga
jag är

jag lever
i en stund av tystnad
mellan ekon

mellan moln
som skyler det stora ljuset
för ett ögonblick

för att säga
du finns i den stunden
när regnet faller

när tranorna försvunnit
när längtan efter luft
är livets lås

när det enda är
att lyssna utåt
mot det öppna

i väntan på vind
för att segla iväg
mot vågorna


V
Och jag skriver
till dig som öppnar
fallande droppar

till dig
som fällt ankaret
i vulkanens mitt

till dig
som är ett skifte
mellan sekler

och en röst
utan hav eller berg
eller höstens skog

som ändå bär
för att viska jag är
mitt i nu

när fönstret
står på glänt
i ett tillslutet rum