Mitt där i Sveriges hjärta
Skjuter tallar, de av olika slag.
Mot solen; deras hopplöst heliga mål
Knakar de, skakar de,
Utan att höra sin nästes vrål.

Deras kala stammar smalnar,
I meningens tävling.
Ingenting ses, hörs eller känns;
”Sanningen är min!”
Alla andra idéer bränns.

Men där nere i skogens grop,
Viskar, ryter, ekens hårda rop.

Den sträcker sina grenar,
Och smeker kala, kalla stammar.
Den har sin egen stormiga färd,
Med ekbladens sköld;
Sticks, av tallarnas barr-lika svärd.

Den känner allt instabilt:
Man lär sig av just frågan
Ej dess neurotiskt tvingade svar.
En armé av perspektiv,
När tallen faller; ohållbar.

Detta vet eken,
När kådan rinner kall.
Detta vet eken,
När den står på fall.