Skutan vid hamnen luktar svart av tjära
Och glöder orangebrunt av solen.
Solens långa armar klöser och river i kullerstenen,
Som om den inte vill ramla nedför havets stup.

Jag tänker: ”varför kan inte varje ögonblick vara som detta?”
Innan jag stillsamt ler nedåt marken,
Innan jag öppnar för ett väsande skratt.
”Vilken tur jag har.”

Axels och Dantes ölvrål väcker mig smått förvirrad.
I ambivalensen mellan dem och solens tvåsekundersmonogami
Känner jag ett nytt ögonblick som omfamnar mig i sina långa armar.
Hoppas att de inte såg någonting.