... vi lever med
i våra erbarmligt
on-going bräckliga liv ...

Inatt påmindes jag
om detta faktum
när jag först innan gryningen
upptäckte att
jag denna natt
passerat händelsehorisonten
till det svarta hål
vilket ständigt lurar på
att min kropp och själ
fånga in och behålla på obestämd tid
lite nu som då ...

... två gånger dessutom ...

Tidens gång 
var jag fullt medveten om
men ändå uppenbarligen inte  ...

Minns precis vad jag gjorde
ifrån min första passage
till den andra på vägen tillbaka ut ...

... Men det som gjorde mig
medveten om
att jag dragits in i det svart hålet
ännu en gång
var allt det som raderats ur minnet
från veckans återkommande tvättsession ...

... Ty sju timmar för sent
alldeles i efterdyningen
till den gångna natten
blev jag medveten om
att den sista delen av
kvällens arbetspass
var något jag 
förträngt 
som om mitt minne
varit selektivt avstängt ...

Något som väcker 
rysningar till liv inom
då det minner om 
känslan varje gång
efter det att jag 
gått över gränsen 
till andra sidan
men på något sätt och vis
lyckats återvända till livet igen ...

Det stämmer till eftertanke
med avseende på
min längtan efter dig
som är ämnad för mig 
nu som då ...

Du fattas mig!

... Något säger mig
att om du mig vill
bör du nog rätt snart
bekräfta din existens 
i mitt liv för mig ...

... emedan jag 
ännu finns kvar på rätt sida
av händelsehorisonten ...

Ty jag behöver dig
här hos mig
för att jag ska kunna
fortsätta finnas till 
så som jag vet
att vi båda vill ...

Tyvärr räcker det ej
med drömmar om 
en framtid med dig
eftersom drömmar
ej kan hålla kvar mig ...

... under en obestämbar tid
av väntan på att du bekräftar
din verkliga existens för mig ...

Din alltmer närvarande frånvaro
i mitt liv
är för mig ett minst sagt
oönskat alternativ
till den vision jag har
inför den återstod av livet
som jag ännu har kvar ...