På hyllor
från golv till tak
stod timglas
på rad efter rad
efter rad
Var och en
för ett människoliv,
några med sand i,
vissa med grus
och andra pärlor.
Med röda glas,
blå glas och gröna
i vackert körsbärsträ
eller i kallt stål
stod de där,
var och en unik.
För en del
var tiden snart ute
för andra
hade den just börjat.
Så rann sanden ut
i ett av alla dessa
och genast stod där
en äldre herre
med krum rygg
och krokiga fingrar
och darrande händer
och han vände
åter på glaset.
Ett nytt liv var fött,
sanden var densamma,
kanske också anden
i ett evigt kretslopp.
Synd vore
att slänga dess
vackra timglas
endast för att de
runnit ut en gång.