I
Sådan är världen:
en flik av bergen brinner
stilla som ljungblom
och längre bort
bortom gnyende vargar
bortom prasslet i fjällbjörksyret
lyser en större eld
som jag ännu
inte
känner

och jag går
in genom tavlans ram
med konten på ryggen
full av slingrande vävar
och blommande stenar
och med dofter
av lila azaleor
i de mörkaste vrårna

går och når
den första sjön
i dalen där kåtan stått
når ringen
du lämnat åt mig
för natten som kommer
ringen av sotade stenar
där jag lägger riset
och den splintade veden
av björk

ringen
där min egen eld brinner
när allt är tyst därute
när fjällugglan jagar
de diskretaste mössen
och brasans sken
visar vägen för morgonen
när allt
är
annorlunda

II
Sådan är den,
världen,
tillvaron vi mäter
mellan att andas in
och andas ut

stunden som är en natt
när stjärnan tänds
där hundarna bor

som är lågorna och glöden
det starkaste kaffet
kokat på bäckens vatten
utan salt

som är nakenheten
under kontens fäll
av sömmade blåklockor

som är att vara vaken
när björnen går
mot vattnet för att dricka

och ingenting är
som inte var menat så

III
Gryning
glöd i ringen
där jag doppar handen
för att känna smärta

bergen som skakar
daggen ur ryggarna

sjön där björnen druckit
där jag simmar mot mörkret
för att få
en annan hud
för en ny dag
för ett nytt liv


Jag bryter mitt läger
jag tar kläderna på kroppen
och konten på ryggen

jag går över dallrande myrar
där sileshåret växer

går för att
du säger mig att gå

och det finns ett bortom
även där örnarna
slutat att segla

och där molnen
är svaga slöjor
för nakna vidder

ett bortom
för en större eld
för en brand mellan stenar
större än i nattens ring
större än ängens fackelblomster
i ditt bröst
öppnat för vindarna

IV
Sådan är världen:
ser genom tavlans skikt
av vibrerande färger
in mot bergen
och hjortronguld

in mot rökarna
i blått och grått
från de andras platser
att leva tillsammans

in mot steg i mossa
och porsris
som någon tagit
strax innan


Det är ingen konst
att bära en börda
när konten är fylld
av regnbågsblad

V
Sådan
är
världen