Jag förstår att det är jättejobbigt
att inte veta vad man känner.
Att inte riktigt märka skillnad på vad som är bra
och vad som bränner.
Men du MÅSTE kunna säga till mig
om du bara vill vara vänner.
Problemet är att du aldrig erkänner.

Jag försökte ge dig en chans,
precis som jag gjorde med honom innan dig.
Du kändes ju så ärlig i allt du sa
och det passade mig.
Jag var helt säker på att du var annorlunda
och att det här skulle bli en annan grej.
Men du gjorde precis som honom och det är fan inte okej.

Jag kommer nog aldrig förstå vad som hände på vägen.
Det kanske var glasklart i ditt tonfall,
men jag letade inte efter olika röstlägen.
Du kanske tyckte att jag var för ihärdig.
Alldeles för enträgen.
Det spelar ingen roll, man behöver inte smita ut bakvägen.

Gick det för fort?
Var det det du försökte säga när du slutade svara?
Jag förstår inte hur det kan kännas bättre att ignorera
än att i alla fall försöka förklara.
Jag kräver inte så mycket mer än det självklara:
Lämna mig inte med tystnad. Skriv bara.