Vi träffades genom protesten mot cartesianism. Med sin gitarr och mjuka stämma påminner han om någon från mitt förflutna. Någon jag ville men aldrig fick älska. När han nu älskar mig gråter jag tyst. Vi träffades eftersom jag vill testa gränserna. Egentligen är han bara ett medel för ett högre syfte. Men i hans famn glömmer jag bort min tumör och det faktum att allt är determinerat. Tillsammans är vi en liten stund av förnekad ensamhet. Jag skulle göra allt för att stanna här för alltid.

Det börjar bli kallt och gatorna börjar bli tomma. Jag vill gärna romantisera det vi har. Du kysser min hals och ignorerar bitmärket på min axel. Varför rationaliserar du mina brott? Är du verkligen så övertygad om din egen skyldighet? Allt du gör är att straffa dig själv. Jag ser på medan du lägger dina kort tillrätta. Ser på medan du systematiskt sorterar bort mig. Samtidigt är jag inte den som skulle kunna göra skillnad. Första gången vi älskade föll jag för dig. Du blottade din smärta och lät mig blotta min. Nu säger du att du inte kan ha mig. Jag har redan sett dig. Allt du är.

Snart åker jag härifrån. Din anti-kärleksförklaring skrämmer mig inte. Precis så som hans hot lämnar mig kall. Över åren har jag blivit immun mot maktutövning och det tär på er att se mig försvinna. Ni vet att jag aldrig tillhört er och att jag aldrig kommer att göra det. Hur mycket jag än vill vara era assessorer så har tiden förmågan att lämna er ensamma igen. Det som skiljer mig från er är att jag inte förväntar mig något annat.