När timmen föll in
det satt som handen i handsken
trasiga ränder av
färger
stryker längs min hand
i min oro och nyfunna tröst
stucken jag blev i min famn
jag saknade och
förlorad blev
ovissheten i vår höst
så sakta det smektes
bort
det som redan fallit
omhändertas
som stulet guld och som
förstörda rikedomar
var jag så snart förbi
ett tillstånd som i all
dess klarhet
dominerades av ensamhet
en skrämmande tanke
slog hål i tinningen
jag speglade mig själv i hans vy
hoppades på att kunna fly
men när dödens kort på
roulettebordet var lagda
så sluter jag min syn
mina ord var sagda
en dans, ett rus, en psykos
ett försvinnande, en uppenbarelse, en hypnos
jag bränner trasiga dörrar
och med kemin jag slås
igenom kamp för rädsla
på mina blanka skuggor
likasinnade med moln
jag blev likgiltig
och jag förtvivlad blev
när oskuld dominerades återigen av ström
jag får svårt att leva
andas och njuta av min dröm
jag stänger av funktionen helt
våga inte säga att valet mitt var fegt
för livet smet
längesedan jag vet
jag er gåvor skänker med vatten
ingen skulle få uppleva realitet
den sanna skatten
jag fann i tunneln
så blå så oskyldigt blå
allt var stulet i min egendom
men inte min vishet ska du få