Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Förbjuden kärlek


Det var tidigt 1700-tal i England. Han var drängen, som tog hand om hästarna, slog gräset om sommaren och skottade snön om vintern. Hon var guvernörens dotter. Bland allt det vackra som fanns i världen såg han bara henne och genom hopen av de stiliga, rika adelsmännen som dagligen friade såg hon bara honom. Det var som om de lovat varandra att aldrig se åt någon annans håll, trots att de aldrig träffats annat än om natten i sina drömmar. Ty tjänstefolket fick inte glömma bort var de hade sin plats och guvernören skulle aldrig ha tillåtit sin dotter att umgås med någon från den lägre arbetarklassen.

Någon högre makt måste ha velat att det skulle gå deras väg den där kvällen för länge sedan. Hon hade, denna varma sommarkväll, gått till bäcken i skogen för att svalka sig. Han hade, samma varma sommarkväll, fått ledigt några timmar och gått ut i skogen för att lyssna på fåglarnas kvitter och njuta av den sköna kvällen. Vid bäcken stannade han upp. Där nere stod hon, med vatten upp till midjan och mörkbrunt smålockigt hår som hängde fritt på ryggen. Hon var så vacker att han inte kunde förmå sig att gå därifrån. Han visste hur fel det var att spionera på henne och att han troligtvis skulle mista sitt jobb om guvernören någonsin skulle få reda på detta, men han kunde bara inte gå. Istället slog han sig ner bakom hasseln och iakttog hennes mjuka rörelser genom de täta grenarna.
Det tog en lång stund innan hon märkte att hon var iakttagen. Hon kunde inte se honom men kände ändå någons ögon fästa på sig. Sakta simmade hon in till kanten av bäcken där hennes kläder låg. Försiktigt klättrade hon upp på de hala stenarna och klädde sig lugnt medan hon vaksamt såg sig omkring. Hon ångrade att hon gett sin tjänsteflicka ledigt denna kväll istället för att be henne följa med till bäcken. Det sting av rädsla hon kände försvann dock direkt när hon såg vem det var som iakttog henne. Hon hade fått syn på honom där uppe, på kullen bakom hasseln. Han förstod att hon sett honom och trots att han visste att han borde vända om och börja springa kunde han inte. Det gick inte att springa iväg från henne när allt han någonsin velat var att få vara nära.
Han reste sig upp. Hon skrek inte, hon sprang inte utan gick istället sakta mot honom. Ju närmare hon kom, ju starkare kunde han känna sitt hjärta slå. Det var nästan så det hördes. Snart stod de där jämte varandra. Han kände hennes varma andetag mot sin hals och spänningen mellan dem var obeskrivlig. Sakta lyfte hon blicken mot honom och så stod de där och såg varandra djupt in i ögonen. Han med sina klara blå, hon med sina varma bruna. Sakta närmades deras läppar tills de möttes i en öm kyss. Det var just detta ögonblick de båda väntat på ända sedan de sågs för första gången, då han hade börjat jobba på gården.
Av alla vackra platser som fanns i världen var det just här de ville vara. Tillsammans, för alltid. Detta var inte spänningen i att göra något förbjudet, detta var den första kyssen mellan två människor som var menade för varandra. Detta var äkta kärlek. Vad som egentligen bara var några sekunder kändes som timmar, som dagar, som år, som evigheter. Men inget varar för evigt. Mörkret föll, de skildes åt och försvann åt var sitt håll utan att veta om de någonsin skulle få träffas igen.

Dagarna fortsatte. Adelsmännen kom för att fria till den vackra flickan. Hon tackade nej till dem alla, för den enda hon kunde se sig själv med i framtiden var drängen. Hennes far blev allt mer förargad för varje frieri hon nekade. Till sist blev han riktigt ond på henne.
”De finaste männen i landet kommer dagligen hit och ber om din hand, men du ignorerar dem som om de vore vilka människor som helst. Jag skulle aldrig lova bort dig till vem som helst, men detta är alla rika män som skulle kunna ge dig allt du någonsin drömt om. Varför?”
”De skulle aldrig kunna ge mig det jag drömmer om, ty det jag drömmer om är att gifta mig med någon jag älskar och inte någon rik man med fin familj.”
”Så säg mig, hur ska du finna denne man?”
”Det har jag redan gjort far.”
Först blev guvernören överlycklig. Äntligen skulle han få sin dotter bortgift, men mannen i fråga var inte av den sort han hade hoppats på.
”Hur kan du älska honom? Han är fattig, smutsig och tillhör vårt tjänstefolk. Du har väl inte ens så mycket som pratat med denne man? ”
Hon berättade för sin far om kvällen i skogen där hon träffat honom, medan hon log inombords vid tanken på känslorna hon hyste.

Vad hon i efterhand ångrade att hon anförtrott detta åt sin far. Ty han var inte så förstående som hon hoppats på. Han älskade sin dotter och ville att hon skulle vara lycklig, men han vägrade låta hennes goda rykte förstöras, genom att det kom ut att hon gått och förälskat sig i gårdens dräng. Han kunde omöjligt låta detta hända.
På sensommaren det året hängdes han, för att ha antastat guvernörens dotter, fastän hon förnekade det och försökte göra allt för att få honom fri. Han stod där med snaran runt halsen. Hon stod där sorgsen och tyst. De stod där och såg varandra djupt in i ögonen. Han med sina klara blå, hon med sina varma bruna. Av alla vackra platser som fanns i världen var det bara här han ville vara. Hos henne till döden skulle skilja dem åt. Bland alla människor som fanns där runt omkring henne såg hon bara honom. Aldrig att hon skulle se någon annan på samma sätt. Så skiljdes de åt och försvann åt varsitt håll utan att veta om de någonsin skulle få träffas igen.
Hon gifte sig med en rik, stilig man. De fick fyra barn, tre små flickor och en pojke. Men trots sina fina barn och sitt överväldiga, problemfria liv blev hon aldrig riktigt lycklig. Det var alltid något som fattades henne. Kanske var det kärlek.

Hon berättade historien för sina barn, som sedan berättade den för sina, vilka i sin tur berättade den för sina. Hon hoppades att på detta sätt få världen att förstå att äkta kärlek är det enda som betyder något. Och för att denna sorts kärlek ska kunna uppstå krävs det att omvärlden accepterar att människan måste få älska vem han eller hon vill.




Prosa (Novell) av Matilda_
Läst 2647 gånger
Publicerad 2006-04-03 19:37



Bookmark and Share


  Ummm~oh~yeah
Otrligt vackert och sorgligt.
2006-10-19

  Sofia i hatstaden
Suck, vad vackert ..men så sorgligt
2006-07-27

  Nova-Liv
tänk om hon kunde få dela sitt liv med den man hon älskar i sitt hjärta.
2006-06-08

  BlåhäXa
Så otroligt vackert... Beskriviningar som målar upp händleserna så tydligt... jag kan nästan känna dofterna på dessa platser ... fint!
2006-05-03

  Axelandra
den här är bra, fast lite kort...

man skulle vilja ha en hel bok!

du skriver målande och vackert :)
2006-04-08

    Aequus
En fin skildring, du har en väldigt bra poäng. Jag önskar att alla trångsynta idioter skulle få läsa detta. Det kanske skulle öppna deras ögon...
2006-04-06
  > Nästa text
< Föregående

Matilda_
Matilda_