Det är en märklig skugga som far fram över vägen i natt. Det blir kallt fastän vindarna är varma och mörkt fastän månen lyser. Det går inte att se hästen eller dess ryttare men det går att höra hovslagen om man lyssnar riktigt noga.
Tretton människor har dött, världen över, i natt. Alla har de ögonen försvunna och är nerfrusna i så många minusgrader att termometern ej kan visa.
Någonstans ligger en lycklig kvinna och drömmer hemska drömmar där röster viskar ”Alla behöver ögon att se med”.
Både kvinnan och ryttaren har något med dödsfallen att göra. Kvinnan vet inte om det än, med det rösterna vill se är henne. De söker efter henne men har inga egna ögon att se med. De väljer inte sina offer noga. Tar bara dem som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Fem kvinnor, sju män och en pojke från Vietnam. Alla lyckliga människor som berövats på livet för att rösterna ska finna vad de söker. Och snart kommer de att finna, finna kvinnan som sitter vättskrämd i sin säng efter att ha vaknat upp ur mardrömmen med rösterna, som kunnat svära på att hon hört på riktigt. Ryttaren är sändebudet. Den som ska ta tillbaka kvinnan till den plats hon en gång lämnat.

Vem är då kvinnan och den osynlige ryttaren?
Jo en gång föddes en flicka som kom att visa mer kärlek till sina föräldrar än vad som var respektabelt i hennes värld. Hon lämnades till jorden för att leva ett liv som människa, men det var innan de kom på att de behövde henne.
De är inga människor, de är varelser vars hjärtan är så kalla att de får allt de vidrör att förfrysa, de kan varken känna kärlek eller ömhet och de har ingen kroppsvärme som kan värma deras kroppar och göra dem synliga. De är de osynliga. Varelser som lever i en annan dimension, som demoner, utan att någon känner till deras existens. De lämnar människorna i fred så länge dem inte har något som de vill ha. Så var nu fallet. Människorna hade kvinnan, kvinnan som var den enda att rädda de osynliga från godhet och kärlek. Den enda som kunde bevisa att det ändå bara gör ont när man förlorar de man älskar, att det är bättre att leva utan kärlek. De behövde henne och skonade ingen människa förrän de fick vad de ville ha.

Hästens hovar slår rytmiskt mot marken medan kvinnan går tillbaka till en orolig sömn fylld av röster som viskar. Snart ska hon vakna upp ur sin sömn, servera frukost åt sin man och sin son och upplysas om de dödsfall som inträffat i natt. Efter det ska vardagen rulla på som vanligt och kvinnan ska än en gång gå till jobbet, denna dag med tankar om dödsfall och mystiska röster malandes i sitt huvud. Än en gång ska hon hämta sin son på dagis efter jobbet, åka hem till sin man och äta middag för att sedan gå tillbaka till en orolig sömn och påminnas om röster hon ännu inte lyckats glömma.
Det är en märklig skugga som tonar upp sig på kvinnans sovrumsvägg följande natt. Kanske har de osynliga funnit vad de söker och kanske har den osynlige ryttaren kommit för att hämta vad de funnit. Med ett ryck har kvinnan vaknat upp ur en dröm där röster nu istället viskar ”Kom tillbaka, vi behöver dig”.
Utan att notera skuggan på väggen kliver hon upp ur sängen och går för att öppna ytterdörren och släppa in en gnutta av den friska nattluften. Månen kastar sitt gyllene skimmer över marken och natten är stjärnklar och kall. Ändå fryser inte kvinnan där hon står på gräset endast iklädd sitt tunna nattlinne. Hon kan inte känna kyla eftersom halva hennes hjärta är kylan den själv.
Hastigt vänder hon sig om åt det håll där den osynlige ryttaren befinner sig. Hon kan tydligt känna närvaron, inte av någon men av något. Det är just vad ryttaren är, något. Kvinnan känner en iskall vindil när den osynlige ryttaren sträcker ut sin hand mot henne. För första gången i sitt liv fryser hon. Hon tittar bort mot den öppna ytterdörren och tänker på sin man och sin son. Trots den dragningskraft hon känner till den utsträckta handen skakar hon stilla på huvudet. Det går någon sekund innan hon känner kylan sakta avta och hör ljudet av hovar mot asfalt sakta försvinna längs vägen.
Kvinnan vaknar upp nästa morgon utan att veta om nattens händelser var en dröm eller ej. Men vi människor har en förmåga att tro det vi vill. Eftersom kvinnan levt sitt liv som människa tror även hon det hon vill, att det bara var en dröm.
Trötthet och överstimulerad tankeverksamhet får kvinnan att slumra till sista timmen på jobbet. Inte ens nu låter de osynliga henne sova ifred. Drömmarna fylls åter med röster som nu har nya ord att säga. Hemska ord. ”Vi ska förstöra allt du älskar tills du följer med tillbaks”.
Det är en märklig skugga som ligger över kvinnans hus ikväll och det är en sorgsen kvinna som finner sin man och sin son nerfrusna i så många minusgrader att termometern ej kan visa. Återigen hörs hästhovar mot vägen. Uppgiven ger kvinnan efter för dragningskraften till den osynlige ryttarens utsträckta hand. Hon känner all kärlek, all ömhet och all värme lämna hennes kropp. Osynlig gränslar hon hästen tillsammans med den osynlige ryttaren och hovarna slår rytmiskt mot vägen då de rider tillbaka till de osynliga och den plats hon än gång lämnat.