Är det änglarnas tårar som skapar regnet om hösten eller är det bara en del av den skapelse vi tror någon kallad Gud skänkt oss en gång för längesen. Jag tror varken på Gud eller änglar eller på hösten för den delen. Hösten är den sorgligaste delen av livet, allting dör, löven faller, regnet faller, allt faller. Mia föll, i och för sig oberoende av höstens sorglighet, men hon föll och dog liksom löven, blommarna och de stackars svalor som aldrig heller kom härifrån.

Innan Mia försvann var allt bra. Hon sa aldrig vad som bekymrade henne, en dag så var hon bara död. Hoppade från klippan vid stranden och mötte stenarna därunder som befriade henne från det hon inte orkade bära. När jag tänker efter så hade hon väl sina skäl, det var ju inte direkt så att hennes liv var lätt precis. Vi höll på med en jävla massa skit hon och jag. Inte en dag passerade utan att vi var höga på nånting, men vi var lyckliga eller åtminstone så länge discopulvret verkade. Jag minns aldrig att jag grät men jag brukade skrika. Vid klippan stod Mia och jag och skrek ut allt vårat vrede och all våran sorg.
”Tänk på barnen i Afrika” brukade mamma säga ”så förstår du hur bra du har det.”
Men hon fattade ju ingenting. Jag kunde sitta vid köksbordet och rulla mina joint och räkna mina tabletter medan hon läste tidningen och drack sitt svaga kaffe till en macka med kalles kaviar på. Det är otroligt så dum hon var, men hon trodde väl aldrig det om oss, om mig.
Vi lovade varande att vi skulle hålla ihop för alltid, Mia och jag, vi skulle lämna den här hålan tillsammans och upptäcka världen, vi hade våran framtid planerad. Hon tänkte väl inte på det när hon hoppade eller så gjorde hon men förstod att det aldrig skulle hända. Framtiden kom ju närmare och vi var fortfarande kvar på samma ställe, alldeles för borta för att kunna ta oss någonstans.
Hur vi fastnade i skiten vet jag inte men det var killen i kiosken, med kontakter i Stockholm, som fick oss att börja. Han sålde det billigt, kamouflerat i tuggummipaket och vi betalade med pengar vi tjänade ihop då vi sommarjobbade hos den sliskiga gubben på bensinmacken eller med pengar vi i smyg snodde från kassan eller ur mina föräldrars sparbössa. Ingen märkte någonsin någonting för detta var just ett sånt litet ställe där alla litade på alla och löpsedlarnas hemska nyheter kändes som tagna ur en annan värld. Vad kul vi kunde ha åt dem alla, skratta dem rakt upp i sina blåögda, godtrogna ansikten medan de glatt log tillbaka och var glada för att vi var glada.
Mia, Mia, Mia jag saknar henne så. Hon ligger begraven på kyrkogården bara några kilometer bort men jag har aldrig varit där. När man dör är man ju död, hon kan inte höra och varför stå och prata med en sten som ändå bara utstrålar likgiltighet och kyla. Jag tänkte tända ett ljus där på hennes födelsedag för ett år sen men ångrade mig halvvägs. Det hade ju varit en fin gest men hon hade inte sett det ändå så vad spelade det för roll. Istället åkte jag ut till klippan vid stranden och skrek. Skrek ut all den sorg minnena plågade mig med och all den vrede jag kände över att hon bara övergett mig sådär. Men hon tänkte väl inte på dem som älskade henne, det gör man inte när man ska ta livet av sig, har jag hört i alla fall.

Det har gått några ur nu, sen hon föll, jag väljer att säga föll för hoppade gör för ont. Mias pappa flyttade härifrån för längesen och hennes mamma har jag aldrig sett, inte ens på begravningen. Mina föräldrar bor kvar där de alltid bott, fortfarande lika omedvetna om allt vi gjorde. Jag har lagt av. Efter att Mia var borta fanns liksom ingen anledning till att vara lycklig så jag kunde lika gärna sitta på klippan och skrika dagarna igenom, för gråter det gör jag fortfarande inte. Helst av allt skulle jag bara vilja försvinna härifrån, jag som fortfarande kan. Men jag är rädd att jag skulle glömma och det vill jag inte. Det minsta jag kan göra för Mia är att minnas och här där jag är omgiven av minnen finns ingen chans att glömma. Skulle jag ge mig av skulle jag nog aldrig heller komma tillbaka. Här finns liksom inget att komma tillbaka till, här finns inget att sakna. Men jag blir nog kvar, bland gulnande höstlov som färgar kända gamla gator, bland regn som droppar från samma gamla hustak, bland alla härliga och sorgliga minnen, för jag vågar inget annat.

Även fast hon bröt sitt löfte om att vi skulle hålla ihop för alltid tänker jag inte bryta mitt. Vi skulle lämna det här tillsammans och stannar hon så stannar jag.