Och om jag råkade snudda vid en sten med mina bara händer den natten, om jag lyfte den sakta, och höll den fast som en sol högt över huvudet, om mina ögon glittrade som havet och tårar rann som strömmande floder nedför kinderna, och om du var där, med mig i natten, så skulle jag berätta om ett land som du inte kan se. Vi skulle lägga oss på gräset och jag skulle viska min saga mjukt i ditt öra, så svagt att du nästan inte skulle kunna höra mina ord.

Och jag vet att fåglarna skulle sjunga, tyst för natten, tyst för sommaren och för alla dem som viskar, tisslar och som aldrig, aldrig kan sova.

Och jag känner din sten snudda mina bara händer men huden under mina ögon är torr som sand då jag viskar ord som jag hoppas, hoppas du kan höra. Din sten mot mina fingrar, stenen med ditt namn, ord som fyller luften med tystnad.

Och drömmen om det land

jag inte kan se.