Vi bor i lyan som vi aldrig köpte.
På eftermiddagar leker vi med vår dotter
som vi aldrig gjorde:
hon har ditt krulliga hår
och växer i många språk.
Du skrattar när du hör att hon liknar dig.
Du är harmonisk till slut.
Din gamla mor, systrarna, brodern,
som aldrig fick lära känna mig
känner en sorts lugn tillförsikt,
som när man når till punkt
efter en lång och komplex bisats.
Ibland samlas vi utan dig,
bara för att vi trivs bra med att avsluta
de samtal som aldrig inleddes.
När vår dotter har somnat
sitter vi på motsatta sidor av soffan
som inte finns,
och läser varsin bok,
tåflörtandes-
som vi sa att vi skulle göra.
Ibland ölar vi med gemensamma vänner
som vi aldrig fick,
som vill fly bort härifrån.
De frågar oss
var man lever livet allra bäst.
Svaret, som vi aldrig sa rakt ut,
är att man lever allra bäst
där det finns kärlek.