Militärbron binder samman höstens alla lösa trådar över Magelungens stränder. Hösten färgar av sig på naturen som språket på verkligheten. Tänker på att bro som substantiv är i maskulinum på serbiska, ett av de språk som talades runt mig när jag växte upp. Därför är broarna i serbisk konst starka och eviga, som Bron över floden Drina. På albanska, ett annat av mitt barndoms språk, är ordet bro i femininum och verklighetens broar beskrivs ofta som vackra, graciösa och eleganta, de är mödrar som i myter kärleksfullt offrar sig för att föra samman barn som livet skiljt åt. De båda språken hamnade i ett hemskt krig med varandra på Balkan, men i mig lever de kvar som ett gammalt gift par i ett bortglömt och isolerat ålderdomshem. Svenska, det tredje av mina språk, har utrum och neutrum, där utrum har både maskulinum och femininum; det var i många år svårt för mig att veta om de broar som svenska byggde var starka eller vackra. Så jag bestämde mig för att de var bådadera. Sedan fick jag plötsligt läsa, åratal senare, att man ska titta på svenska substantiv i bestämd form singular, att ”denne” betecknar maskulinum och ”denna” femininum. Men då var det redan för sent. Svenska hade redan byggt så många broar i min själ som både var vackra och starka samtidigt. Jag tänker på det när jag rastar hunden vid den gamla militärbron. Att man ibland måste få strunta i grammatiken. För våra broar, de är alldeles för viktiga för att vi ska låta dem vara i händerna på språkvetare.