Mitt älskade Sverige, ha den äran idag. Jag minns första gången vi sågs, den där molniga aprildagen 1989. Det var en annan värld då. Östeuropa var mer än bara ett geografiskt begrepp. Sovjet fanns på riktigt.

Vår första möte blev sådär. Mest för att jag var så djävla trasig, det kan jag se idag. Förföljd, jagad. Kosovoalban. Mamma satt fast i Jugoslavien, jag var sjukt orolig för henne. Desorienterad också. Vi skulle till Amerika men blev dumpade i Skåne. Jag stod vilse, mager och kortärmad i aprilvädrets duggregn.

Vad visste jag om dig då? Inte mycket. Ingmar Stenmark. Isbjörnar på gatorna. ABBA. Ingen grogrund för bestående relation precis.

Men du liksom växte med tiden. Din kärlek var aldrig storvulna gesters, du visade omsorg med små vardagshandlingar. SFI-kurs. Kommunplacering. Ronneby. Studiebidrag. Du är liksom en lågmäld Tranströmer i C-dur. Du skapade åt oss ett gemensamt språk. Jag blev inte kär i dig över en natt, utan över många ljusa sommarnätter. Du förde hit mamma från ett brinnande hus. Det glömmer jag aldrig.

Du är och förblir underbar i mina ögon min älskade. Du inger trygghet, hopp och kärlek. Du är min klippa i ett stormigt hav. Vi fostrar barn tillsammans, mina tre döttrar har formats lika mycket av dig som av mig. Och jag är mycket nöjd över det, en bättre förebild hade de aldrig kunnat få.

Jag vill gärna återgälda dig, en vardagshandling efter en annan, lite av allt vad du gjort och fortsätter göra för mig.

Den där dagen för drygt 29 år sen i Ystad när vi möttes första gången var jag en trasig tonåring. Förföljd. Jagad. Kosovoalban. Idag är jag en medelålders man, en socialchef som hjälper andra. Vi har hållit ihop i tre årtionden snart, du och jag, och min kärlek för dig bara växer.

Tack för allt, älskade Sverige!  Vem kunde ha anat? Ingmar Stenmark. Isbjörnar på gatorna. ABBA. Det var visst en fantastisk grogrund för bestående relation.