Det är lätt att börja en dikt
med ett påstående
som till exempel:  ”Min far lever i det förflutna”.
Men det är svårt att fånga
skuggorna i hans blåa ögon när han berättar
om svåra uppväxtår-
en minderårings slit på ett sågverk,
sår som uppstår på mjuka händer
av hårt virke och böcker undangömda
i vinden. Fishta. Orwell. Pasternak.
Ibland är det som om
gubben fortfarande inte återhämtat sig från
sin första fängelsevistelse
böckernas avslöjande
barndomskompisarnas angiveri
det sadistiskta våldet av män i uniform
mot en 14 årig pojke.
Hans sonson är idag 14 år.
Han gillar mobilspel och Dance House.
I hans ålder satt farsgubben i en fängelsecell
för första gången: 14 år.
Misshandlad i timmar av vuxna som klandrade honom
mellan slagen att han fördärvade för hela sin familj.
Du fördärvar för hela din familj, pojk.
Det är lätt att skriva en dikt
kring en retorisk fråga,
som till exempell: ”Hur återhämtar sig ett barn
från ett sånt svek?”
Men svaren som nalkas i det undermedvetna är
olidliga, som bränder i augusti.
Därmed tystnad.  Han yppar inte ett ord om detta.
Det finns en kedja av kadenser som låser
gamla lådor mellan orden. Och ingen någonsin ber honom
att öppna upp dem. Ibland är det som om
min far lever i dubbel exil.
En i rymden, fjärran från sitt hemland
-detta är den lättare, definierbara exilen.
420 beständiga, oföränderliga mil.
Den andra exilen är tyngre:
avståndet i tid som hans hemland begår
-en distans av diffusa tystnader
som ökar oupphörligt
varje år. Det är lätt att skriva en dikt
med träffande utsagor, som till exempel:
”Min far lever för att berätta.”
Men sanningen är att hans berättelser
inte eftersöks av någon. Minst av allt av de
som slog honom. De som pekade ut honom.
Eller deras avkomma. Och de är många,
annars skulle inte min far vara en åldring i exil.
Sanningen är att det är vanskligt
när en träffande utsaga träffar en far
som man älskar, med ett land som han älskar. 
Det är lockande att avsluta en dikt
med retoriska reflektioner,
som till exempel: ”Hur botar man dylika sår
generationer emmellan? – eftersom det finns
en längtan till enkla svar,
metaforer av vaggor gjorda av hårt virke
och förbjudna böcker som nattsaga.
Men jämranden som ekar  i det undermedvetna
är olidliga, som bränder
i augusti.