En man sätter sig bredvid mig på tunnelbanan.

Hans ögons djup berättar en ordlös historia, de tre stationer vi delar.

Vi har knappt börjat rulla innan det händer för första gången.

En kvinna överväger att sätta sig mitt emot honom.

Man riktigt ser hur hon tvekar. Hon har skyhöga klackar och svårt att parera tåget som kränger i sina spår.

Hon sätter sig aldrig utan byter vagn när vi når nästa station.
Ytterligare tre följer hennes exempel.

Mannen bredvid mig är lång och muskulös, men han gör allt för att förminska sin egen kropp, håller händerna hårt knutna i sitt knä, benen tätt ihop.

Det är mycket folk nu i vagnen när vi rullar vidare mot den tredje stationen.

Halvvägs där tar han upp en näsduk ur fickan. Den är alldeles vit och ren, jag ser att den till och med är struken. Ett monogram skymtar mellan hans händer. M.B.

En äldre kvinna sätter sig mittemot oss. Hon har en hand för munnen. Mannen vid min sida hostar lätt i vänster armveck och kvinnan utbrister "Usch vad äckligt. Åk hem med dig!" sedan går hon till andra änden av vagnen.

Jag förstår vad hon egentligen menade. Mannen förstår det också.

Han är snyggt klädd, doftar gott av en mild parfym och har samma monogram på näsduken som på portföljen av finaste läder.

Men han är från Västafrika och han är förkyld.

"Jag har inte Ebola". säger han mjukt till mig innan han sakta reser sig när vi stannar vid den tredje stationen.

Jag tar tag i hans hand och kramar den lätt, i en ren reflex. Han ger min hand ett lätt tryck innan han släpper den och försiktigt kliver ut genom dörrarna.

Hans mun ler lite, men hans ögon är fyllda av tårar när han möter min blick från perrongen en sista gång.