Buss 820 till Uddevalla är full
Jag har aldrig förr varit så blottad
I min anonymitet

Det är som att folk kan se var jag är på väg
Åt vilket håll mitt hjärta pekar när handen visar motsatsen

Att jag kravlöst sträcker mig efter
Några gränser

Några slags ramar

Och när träden susar förbi utanför fönstret inser jag att jag är precis som dem

Jag växer

Och i väntan på några gränser
Några slags ramar

Förblir jag sträckt efter himlen