Jag vandrade sorgsen hemåt i Uppsalanatten, till ljudet av sorlande människor och klirrande glas.

Bedövad av rus och trötthet följde jag ljuset.  Men mörkret drog i min kropp.

Jag stannade vid Fyrisån och såg ned i mörka virvlar. Fräsande, lockande, kallande.

Den svällande tomheten gjorde mig svag. Jag ramlade och föll på min knän. Smärta väckte mig ur min dvala

Jag stapplade vidare mot gatlyktors flimrande ljus.

En ny dag började gry över Vaksala Torg.