När jag bromsade min cykel knastrade gruset.

De silvriga handtagen och den blåa lacken gnistrade i solskenet.

Där, i parken, bakom häckarna, fanns min egen hemliga plats.

Häckarna var höga, gröna och täta.

Ingen kunde se mig när jag satte mig på bänken och andades djupt.

Jag satt där en liten stund varje dag och reflekterade över mitt åttaåriga liv.

Fåglarna kvittrade, vindens susade och löven prasslade.

Jag slöt ögonen. Doften av syren och sommarens all grönska gjorde mig nästan yr.

Plöstsligt hördes sladdande cyklar. Yrvaken kvicknade jag till.

Deras beslutsamma blickar fick mitt hjärta att banka hårt.

Jag tittade mig omkring, det fanns ingenstans att fly.

När jag tittade upp låg jag på marken och han satt gränsle över mig.

Slagen haglade över ansikte och bröstkorg.

Han log och slog, om och om, och om igen.

Mörker och smärta.

När jag kom hem satte jag mig i hallen,

tårar och blod rann ner för mina smutsiga kinder.

Jag förkunnade hans dödsdom.

Om det så var det sista jag gjorde i livet.....

Åren gick och gick och gick, men minnet fanns kvar.

En kväll efter ett par glas vin, googlade  jag hans namn och fick träff.

I en artikel i Kristianstadsbladet fanns en intervju.

En bild på en skallig, överviktig man som nyligen fått en AMS utbildning till murare och beklagde sig över brist på arbete.

Jag stängde ner datorn och gick ut i trädgården.

Jag andades djupt och tittade upp på en stjärnblå himmel.

Jag kände lukten av  syren.