Dövar med ädel druva, svart som natten
de fördömdas hat - i blodröd mitten
Bildar det namn som bär
de fem, utav mina förstfödda fingrar

Levande död bor
i utsvulten mage som sväljer
rapar högt
åt livets alla höga väggar

Bottenlösa brunnar, konsumeras råa
blodsmasksfyllda tårar
kring munnens röda, börjar mögla

åter raklång, nedbäddad under bortglömda
innanmätsdelar - mot det kalla jordgolv
och dess oförlåtligt hårda yta

Tar utslitna, bortglömda kroppar
bäddas ner, i varfylld famn
ÄLSKA MIG VAFAN
som flås av den strävaste utav tunga
Ler ur sprucken springa
förevigt naken, fastnaglad
i de dödas salonger som nu åter står

hjälplöst tomma