Så många känslor som står och väntar på en vid tröskeln. Känslan av misslyckande, kräkningen som sover däri. Svekkänslor, som skär inom en som sönderslagna glasskärvor. Sorgen, över att ett kapitel i ens liv tar slut. Bitterheten, skammen över den. Har man småbarn så hugger skuldkänslan till. Ibland underblåser andra dessa känslor, dessutom.

Och en person i kris kan inte reda ut vad som är vad. Många av oss övertalar sig därför felaktigt om att det måste handla om äkta kärlek. Det är en så stark känslostorm, man rycks upp från jorden och tumlar runt i ett mörker. Och när virvlar runt därupp, när man mår illa och ska spy och skakar tänder, så slås man av den sjuka tanken. Jag känner så starkt, ergo älskar jag.

Men svek, sorg, bitterhet, skam, skuld och andra känslor handlar inte om kärlek. De är helt andra, väsensskilda känslor, med egna namn. Ändå blandar vi ihop dem. Ändå går vi tillbaka till fel person, om och om igen, därför att vi växlar ihop separationens smärtor med kärlek.