Kom körande i bilen, slog på blinkersen, vek höger och plötsligt hoppar där fram en kärring med paket och grejer. Såg henne ta mig tusan inte. Hon hojtar och lever: - "Hejjj, h-eeeej!!!!"
I de flesta fall och så länge jag kan minnas har jag aldrig annat än bett om ursäkt, försökt lugna ner, ta på mig skulden, svettats, skämts och bitit i mig. Nå, en och annan gång har jag skällt tillbaka men det har det bara blivit kattskit av. Argumenten har inte hållit. I upprördheten försvinner klokskapen synes det.
Men idag, ja, jag vet inte vad som flög i mig men jag såg mig själv i det mest remarkabla lugn och med en handlingsiver jag bara sett i actionfilmer.
Jag satte bilen i park och flög ut. Hela området var i mitt blickfång. Hon hade inte en chans. Jag grabbade tag i henne och viftade undan paket och påsar, vände upp och ner på henne, daskade henne i röven och sa: - "Nu veter du hut din hagga! Komma här och komma bland upplyst folk?! Du får väl för i helvete se dig för. Inte tro du kan springa omkring utan reflekser eller annat och leka herreman på täppan. Sköka där!"
Vände henne tillbaks och packade ner henne i buskaget som gick längs byggnaden. Daskade henne en till, rätade upp kroppen, snöt mig och borstade händerna mot jackan. - "Sådär!", sa jag och så bröt helvetet löst.
All den klarhet som stod mig till råds där i början var försvunnen. Ett par gubbar i närheten sprang till. Det skreks och ropades. Man hoppade på mig med hotfulla tillmälen och tillrättavisningar. Det drogs och slets. Damen var helt ifrån vettet. Det viftades med papper och mobiltelefoner. Det tillkallades chefer och polis. Ansiktsuttrycken var inte till att ta miste på. Här var det adjöss och good bye!
Jag slöt mig i mig själv. Kopplade bort - ville inget ha med det att göra mer. Jag hade gjort mitt. Tagit ställning. Varsegod och skölj!
Jag bars iväg, kanske knuffades eller motades under hån och spektakel. Det ville ingen ände ta, föraktet, orättfärdigheten.
Jag mumlade en visa från barndomen medans jag bet ihop. "Vi gå över daggstänkta berg, fallera." tror jag det var.
Nu sitter jag här, i någon sorts arrest och har fått ett samtal, skriver på ett par ark jag fått. Gnider mig lite över pannan där ett par revor har lagats och är ändå ganska nöjd med tillvaron. Det är lugnt och skönt här. Inget tjat.
Mister nog lappen men det kan få så vara. Det finns så mycket annat fint. När jag kommer ut, för man kan ju inte hålla mig särsklit länge för att ha försvarat mitt anseende, rent utav självförsvar, så skall jag hitta mig en hydda i skogen dit jag kan gå... ska bygga den själv... ta mig tusan.