Kontoret är rymligt och funktionalistiskt.
Gjort för inspirera den moderna människans kreativitet och arbetsmoral.

Vita väggar blandas med företagsfärger,
i ett utstuderat kosmos,
medföljandes av gratis frukt.

Jag sitter fastnaglad vid mitt skrivbord.
Gårdagens skörd av pappersarbete framför mig måste tas om hand.
Det är mitt jobb och mitt ansvar.
Företagets välmående vilar på mina axlar.
Pappersarbetet äcklar mig, ansvaret är jag likgiltig inför.

Senaste halvtimmen har jag apatiskt stirrat ut i det öppna kontorslandskapet,
letandes efter någonting vackert.

Jag önskar hitta något litet för att inspirera mig,
för att ta itu med mina stundande göromål.
Någonting som väcker min lust.
Någonting som stryper mina tvivel.

Jag vet att jag måste plocka upp de där jävla papprena.

Sörjer ett ögonblick när jag inser att pappret framför mig
inte är någonting annat än lik från jättar.
Jag dagdrömmer mig bort till dessa jättars hemtrakter,
som en gång fritt blickade ut över ett orört landskap i Norrlands inland,
hänförda av norrskenet.

Vaknar upp ur min dvala.
Tar en stor klunk av det kalla och beska kaffet.
Koffein har räddat mig förut, kanske kommer det till min undsättning ännu en gång?
Väntar spänt.
Nej, fortsatt inget tillskott till energidepån.

Lyfter blicken.
Den vabbande kollegans skärmsläckare skvallrar om hennes intresse för friklättring.
Jag fastnar med blicken en lång stund.
Lite för länge.
Ett praktexemplar till människa utmanar berget, och berget utmanar honom.
Jag intalar mig att klättraren är rofylld och koncentrerad.
Att han uppslukad av sin utmaning förmås att bestiga berget.

Just då slår kaffet.

Ro hit de där förbannade växtliken.
Här ska det jobbas.