Universum expanderar allt snabbare ju längre tiden går.
Då någon lärt mig att tid och rum egentligen är samma sak
har gjort att jag funnit detta faktum än mer skrämmande.
Men med åldern har den kittlande oron över alltings oändlighet
kommit att lägga sig
i takt med att mitt eget universum expanderar.
Oron över det yttersta yttre har ersatts av oron i mitt innersta inre.

Från barndomens bekymmersfria dagar
har jag nu växt upp
och även in i
en verklighet där jag står naken inför livet.
Jag har långsamt, och ofta oaktsamt, låtit min värld vidgas.
Tagit tugga på tugga av kunskapens frukt.
På gott och ont.
Livet har blivit rikare, det medges.
Nyanser framträder i takt med lärdomarna
som gör att min egen tillvaro blir balanserad.
Har jag trott. Allting har två sidor.
Lidandet är allmänmänskligt.

Kunskap skänker förmåner.
Fakta, faktoider och idéer som jag girigt insupit och sedan vidareförmedlat till min omgivning har framkallat gillande hos mina gelikar.
Nu gör jag det av vana.
Utan glädje.
Jag kan inte längre ta till mig av andras gillande av min person.
Jag känner mig konstruerad.
Åtminstone inte sann.

När jag uppnår ögonblick av klarhet
är det utanför min tanke på existensens komplexitet.
Tid och rum försvinner enkom när jag reser i min kropp.
Små förnimmelser jag anar runt näsborren
vid ett djupt andetag
vittnar om något annat.
Något utanför sociala band och lidandet.
En tysthet, en stillhet, en ro.

Jag håller på att drunkna i mina tankar.
Mitt intellekt är ett ankare som drar mig djupare och djupare
till botten av den ocean jag tror benämns vid jaget.
Om någon lyssnar, förbarma dig inte över mig.
Min sorg är även din sorg.