Den här går ut till Kent, kapitel två,
vad är de jag ska hoppas på?

Smärtan är stor, de jag har bakom pannan,
å vem förstår den?, inte nån annan.

Men skitsamma, å jag gråter ensam,
kan någon ta bort den här deppiga känslan?

Att skriva texter är som min terapi,
jag kollar tillbaka, de känns som nostalgi.

Smärtan kommer krypande när jag passerar Sandsborg,
shit, jag känner stor sorg.

Jag tänker på Kent, som finns i himlen,
å mina tårar, bara rinner ner för kinden.

De är mycket jag vill säga, men får inte inte fram orden,
bibeln blev skriven, men hur många förstod den?

Jag skulle kunna ta mitt liv, bara för å se dej,
nu står jag i en minneslund, shit jag måste sätta mej.

Snälla Gud, uppe i himlen blå,
säg mej, varför ska jag forsätta gå?

Nu sitter jag i kyrkan å kollar på en orgel,
vill bara dö nu, när jag känner den här sorgen.

Jag vill bara bort å bli till ett lik,
att ligga i en kista, helt jävla kritvit.

Går bara runt i cirklar å förstår ingenting
lightar upp en cigg å blåser ut en rökring.

Så vänd upp å ner på världen å spräng den,
så kanske folket, kan hitta hem igen...