livet förändrades i varje steg vi tog
men visste jag då att vi klev mot fördärvets kalla bäck
hade jag inte rört mig alls
säkerligen kommer det aldrig aldrig igen vara du och jag även om jag ännu
efter sömnlösa nätter och långa långa dagar hade släppt allt för dig om ditt hjärta slog min portkod
det var som om stjärnorna försvann den där eftermiddagen när du gav upp mig
eller så var det bara oktober som tog över
målade molnen grå med griffelfärg
och mitt hjärta slår nånstans där bakom
galler av ben
även om jag slutat räkna slagen

som om smärtans hästar stegrar sig när jag tänker på dina ögon och hur du såg på mig
klädde av mig med blicken
med ivriga fingrar
alla första gånger och majmånen vi sköt ner
landade i asfalten
gjorde luften till granit

och så broarna du välte
blev till murar
blev till damm jag andas in
sätter i halsen
tar mig ingenstans
går fullständigt itu
för att du går utan mig

och stenen jag satt på
såg dagarna födas
långt innan jag träffade dig
står ensam nu
sätts i rullning
tar sig under vattenytan
och kvar finns inget vackert som en tavla
ingen domare som dömer dig
bara vass
stilla i vinden
vajande som dina armar jag minns konturer av
kindben och läppar jag kysst
hackat på skärbräda
utslängt i bitar
till fåglarna i sjön

och du ljög när du lovade allt
över pasta och tända ljus i köpenhamn
för jag håll mig hårt i bordet
föll när du vände dig om
krossades mot välpolerat trägolv
tvingade dig att se
hur många steg jag redan tagit utan dig

och mina brevvänner skriver inte längre
lämnar mig ensam med vetskapen om
brevkniven i skrivbordslådan
jag skyller mig själv
skyller på mig och flickan du gör mig till
hon som sitter bredvid mig på stolen
med tändstickor i sitt hår
hon har bränt hela natten
bränt korten du skickade, dina kläder och en torkad bukett
skrubbat träplankorna i hallen där du en gång ställde dina kängor
jag bara sitter här, försöker forma tiden till ett något
att förhålla mig till
hon som är jag bredvid mig
smutsiga knän och nedbitna naglar
nåt envist i blicken
med kinder vassa som rakblad
välter hon alla möbler du rört vid
sanerar rummen du andats i
ristar mitt namn i parketten om och om igen
vägrar låta mig glömma den jag var innan dig
innan din framfart
dina tankar under tröjan

och det är natt när hon äntligen somnar med huvudet i mitt knä
lämnar mig ensam med taktfasta nattandetag
hjärtslag mot golvet
mot filten jag lagt om henne
och jag trasslar tändstickorna ur hennes hår
lägger dem i en hög bredvid oss
rör mig inte ur fläcken
vill inte väcka henne
låta henne se
vem ensamheten och natten
nu för tiden gör
mig till