jag spelar högt så väggarna skakar fram skalbaggar och grannarnas dunk drunknar
musiken går inte in i mig längre
stoppas av skadedjur
oframkomligt decibel och dina händer
jag minns dig vagt nu
ditt svarta hår och ögonen där under
hur hårt du höll mig när du förstod att det var sista gången
under mig snurrar träplankor
hudflagor från dagar utan dig
hur jag ömsat skinn sedan du drog
fått långt hår och vassa naglar
jag river dig i bitar om du närmar dig
har inte kommit nära någon som du
inte funnit någon kropp som din
sprängande bröstkorg under mina händer
styrka och råsiden
de mattaste av andetag över huden
klänning som fastnar i vassa kanter
trasas sönder
andningen och hur ingen i den här staden har ögonfransar som dina
sylvassa
och så jag som letat bland pojkar
ställt dom på led
smekt deras kind
bett dem gå
att ha vägarna förbi den totala ensamheten
löften du kastade från bergstopparna i norr
ett nummer jag inte längre minns
toner som går fram utan att du svarar
det slår mig att jag glömt
ditt efternamn
dagarna utan dig närmar sig femhundra och jag har slutat att andas i fyrkanter
rummen jag går i har du aldrig varit i
jag väljer tapeter du hade hatat
vrider på begrepp vi aldrig rett ut
skriver av och skriver om
känner i vattnet att du ännu lever
det som skulle bli på grund av oss
det som svartnade
stelnade och andades ut
det som blev stoff och nu är lera
några som dog
namn jag inte minns
minnen du sparar
en sten av salt i en låda
ett stelnat lakan jag inte kan slänga
du som kom med kraft jag aldrig sett förut
värmen i dina vantar jag lånade
det osagda och rosa
det bultande och exakta
att jag dricker gin när jag behöver dig
vrider ditt hår runt mina händer i tanken
brev du aldrig skrev och en låt som handlade om mig men som aldrig skrevs klart
om du återvänder
ett dammigt glas jag aldrig använder
längst in med sötman från din kropp
ett skåp med pinaler
tröst och sarkasm
en flaska jag sparat för oss
när du beslutar att återvända
väntar jag
tom