orden faller utanför pappret och displayen blir blöt när du äntligen skriver
det är så många dagar jag levat utan dig
så många avgörande strider jag vunnit med din blick bortvänd
jag vet inte varför jag svarar dig
varför du svarar mig
varför vi andas i varandras riktning
du skriver om knaster i lungorna och jag snorade ner varenda pos-it som fanns på kontoret
tappade det fullständigt och kände varm luft sippra ut mellan fingrarna
i din bok är jag staty med långt ljuvt hår som vajar i vinden och fast jag hade flätor som liten växte jag aldrig åt det håll du pekade
jag blommade själv och fann näring i sånt du aldrig tillåtit och det snårigaste har alltid avskräckt dig
du blir till ett minne, en ros över tapeten och fast jag skickat dig brev med frimärke och snirklig adress låter du mina frågor sväva fritt som såpbubblor
mandelolja och förfall och jag ser rakt ut i natten när det blåser, sitter vaken och hör det vina och dra i träplankorna på utsidan
dina lungor rör sig än och det lilla ljus jag har får lysa hela natten om det hjälper mot oro och framgång
jag förstår så väl att mina högtflygande planer har jag ärvt från dig och ingen annan och du nämner länder som jag aldrig hört om förut
det finns ett sätt att prata om australien och ett ljud när dina läppar sluter sig
jag har vandrat utanför din port några gånger utan att knacka på
orken och stressen äter sig långsamt runt i min maggrop, gnager sig ett bo och lägger sig och vilar
jag hade kunnat hålla din fana så högt åt dig men våra minnen har sorgkanter och hur jag än drar med nagelborste fram och tillbaka är det kvar en gråsvart rand som bultar
vi blir nog aldrig vad jag tänkte att vi skulle vara
vi hade aldrig potential
vi nådde aldrig riktigt fram
och jag kommer att sörja dig i många över stadsgator och a-brunnar
gråta försiktigt när jag åker tunnelbana
se ut över stockholm och försöka förstå att du valde henne som stad framför mig
jag vet inget om då för jag var liten men du minns och hur mycket jag än tränger in kommer du aldrig att dela dina minnen men någon som mig
kanske går det att intala sig att det går över med tiden
att sotiga fjärilsvingar slår igen och att jag kommer kliva över stenarna du burit och känna stolthet
men än så länge kan jag inte närma mig öland utan vemod och dina regnstövlar kommer jag aldrig kunna slänga
hur gamla de än blir