Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

velvet


en. för det är ditt namn när jag tänker på dig. det här är ett brev och det är till dig.

vi vaknade hos dig och det regnade. vi vaknade hos dig och tusen droppar föll över oss, över sängen, parketten och tysta möbler, våta droppar och ett soffbord som höll andan.
vi vaknade hos dig och alla vindar jag följt och ramlat runt i stillade sig när dina hjärtslag kändes genom tyget. vi vaknade hos dig och jag har aldrig velat lämna dig så lite som just då. vi vaknade hos dig. med läppar mot din arm, varma järngreppslår och dina ensamma fingertoppar klistrade mot lakan. smutsvit tapet och otyg och troll under huden.

och jag minns att det rann när du rörde vid mig

jag blev fjorton och askåt igen och hoppades att det inte skulle rinna igenom och fläcka ner soffans ullklädsel.
mäktiga tigrar sprang utanför och luften stod stilla som den gör i väster. jag vässade ner min barndoms pennor och drömde mig bort fast du var nära
med män som du spolar jag alltid fram bandet för tidigt. hoppar över nätter av nervositet och längtan och kliver rakt ner i kaviarmackor och tubsockor. låter dom fingra mig. belägras och ser dig stadigt i ögonen under tiden.

det var varken vinter eller vår och mina första sekunder i dina armar under sorl och mingelbrus kändes som ett hem. jag byggde ett hus av vass mellan dina bröststrån.
svajande tagel och hästar som ylar under takrännorna och i sekunden där och då tänker jag att det är dig jag letat efter så länge jag andats.

det spelar inte så stor roll vad du säger egentligen. jag kommer att falla för dig så hårt och räkna sekunderna det tar att nå marken och som vanligt kommer orden att fastna för dom gör det när lyckan kletar som torr sockerdricka i halsen.
du låter tystnader fylla rummen och ser på mig med hår svart som natten. stöter dina andetag mot min panna när sömnen tar vid.

och jag tänker på att jag legat med en i orkestern som vi såg. att han vinkade och att jag såg bort och rättade till din halsduk.

och så hur du tappade känseln i ditt ansikte när du kommit och jag hade väntat så himla länge. dagarna droppade utanför och det fanns inget med dina ögonbryn som jag inte hade sett förut.

jag skrev ett brev till dig en dag men så var det det där med adress och att inte ta för stora kliv när det regnar och jag vecklade ihop dig och tröståt våra sängkläder för att komma närmare din hud och doften av orgasm.

jag skrek rakt ut en dag på ica för att de inte sålde deon som du brukade använda

det är svek och månader bakom skärmar som fyller nätterna, timmar som skräpar längs gatorna likt aborterade foster och märkena efter dig bär jag på djupet i det som är jag.
låter jättenattljus lysa upp vägen, en smal stig till en annan och djur i en hage som mötte min blick när jag andades i fel forum, kastade mig för hårt i sanden, köpslog med vind och rytm.

och orden med dig blev stelnade klenoder, varvsarbetare och smisk. gruskorn att peta in under nageln. i mitt blodomlopp är du öarna, förtjockningsmedel och kallbrand, mjukt väte och likdoft.
och jag ljög om kvällarna, lovade för stort och tappade skoskav. mindes orden som man gör med vykort från såna man inte minns. mynt som inte gäller här, fågelungar och krossat glas, en veranda jag aldrig varit på och vemodet i små iskuber.

jag kommer krossa dig med mortel av bomull och lin, bland kalkdamm och stenar och du kommer tro att det var värt det alltihop. himlanätter med spådamer bland träden, lianer av längtan och det snåriga i dina ögon när jag ler. något mattas av i din blick när jag pratar och fast att du talar hundra språk förstår du inte ett ord jag säger.

och sommaren kom och med den ett antal avslut, kromosomer och kristaller, brinnande blad och ett stort hål i åkern.
jag går snabbt bland gravarna här, välter urnor med blomblad och tänker att mina fingrar blir mina när jag tar på mig själv.

en stillastående trädgård som roterar bäst den vill, en plastflaska mot vilken du tryckte dina läppar, en doft av diesel och värmebölja.
jag följer dig med blicken över nejden, hamstrar såren du ger mig. små knivskarpa kvistar över min kropp och dunkar mina tårar mot metall.

det var aldrig som om vi skulle blivit något mer än det vi var, vi var perfekta och defekta, andrahandssorterade och luggslitna. vi bar vår dröm i skymning.
mjuk kolaglass och hur din tunga smakar maräng när du slickat mig. att bergen går att tränga in i med rätt handskar.


stengolv och miljardärer. att jag ska visa dig allt jag vet och mista dig och allt jag någonsin känt. doppa det som blir kvar av mig i jorden och känna att allting pågår och är och du kommer prata om mig som någon som föll i strid.

jag är jordgubbsflicka och såpbubbla och jag springer fort längs ängarna när ingen ser. tappar cigaretter och följer med dom hem som har mjukt hår och rosa nagelband.

räknar dom ibland dom där som varit inne i mig men dom bleknar snabbt och vilt och inget till övers för svart svartsjuka och vitpeppar.

mynt som tappar sitt värde, vassa strån i gräset och eldvatten över min mage när du droppar tända ljus över skär hud. jag är så vit bredvid dig, skiftar i ljusblått och tumult och dina ögon jagar vargar.


jag har aldrig förstått vad det var som var speciellt med oss men det orädda i kölvattnet vittnar om badrocksärmar och mod.


drivorna av ved och en gammal dam som såg på mig med gift i blicken. träskor mot asfalt och allt jag någonsin behövt i en liten väska med sidofack.

men din kärlek var aldrig villkorslös, bara utan sandstorm. jag smekte lent trä och fattade tycke för någon i rock och bakom elden var vi fler än bara vi.
vajande trädtoppar och rost på mina händer efter nätterna med dig. hur högaktningsfullt du struntade i barriärer och korallrev. myter och silversmycken. andades pärlor och kastade tvivel från bilfönstret.

min tvåsamhet som lekte med bilar på mattan och hundra andra som redan då kom att vara vår största farhåga. liniment och andetag och hård hud. en fjärran röst från gamla timmar.

annars var vi inget särskilt.




Fri vers av tildam
Läst 361 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2017-08-29 14:40



Bookmark and Share


  Madelene Edlund
Vi måste prata om det här vännen. Om dina texter och hur bra du är. Hurra!
"annars var det inget särskilt"
2017-10-12

    Nicklas
Helt suveränt. Vet inte vad som är bäst, berättelsen och känslorna du förmedlar eller hur du målar konstverk med dina ord. Så jag får konstatera att allt är bäst. Du också.
2017-09-02

  petter rost VIP
Å helvete...
"annars var vi inget särskilt" säger du efter att ha sagt något av det mest särskilda jag läst, på år o dar.
Andra läsningen, närmar mig midnatt, andfådd med klippande ögon, trötta fötter... och så ta emot det här, allt det här, i ett vildsint svep!
Jag tror jag har haft förmånen att höra en förlaga till denna vers live, det finns i a f fortfarande som en gjutform för den i minnesinnena. Och nu rullar du ut den som en aftonraga framför min trötthet och all sömn är skjuten i sank. Din poesi är som sprängdeg, dynamit och alstrar myriader av syner och visioner...

"det var aldrig som om vi skulle blivit något mer än det vi var, vi var perfekta och defekta, andrahandssorterade och luggslitna. vi bar vår dröm i skymning"... hade jag varit så utrustad, hade jag här sagt 'Amin'.
2017-08-29

    Melona
När jag läser dig blir alla mina sinnen multipla och jag vet fan inte om det är jag eller du. Shit. Jag

Vill citera hela dikten. Men mest smälta allt, ta mig fan!!! Jävla vackra människa - gift dig med mig!
2017-08-29

    Melona
När jag läser dig blir alla mina sinnen multipla och jag vet fan inte om det är jag eller du. Shit. Jag

Vill citera hela dikten. Men mest smälta allt, ta mig fan!!! Jävla vackra människa - gift dig med mig!
2017-08-29
  > Nästa text
< Föregående

tildam
tildam