jag tänder cigg med kalla fingrar och blåser ut i din riktning.
hoppas att rökringarna når dig. som en fredspipa. en doft. en röksignal om att jag ännu finns, ännu är.
det stormade idag och jag ser fulla människor vart jag går. dom frågar vart jag bor men jag talar inte med någon längre, inte förrän jag gett dig ditt namn.
dina klarblå ögon går inte att fånga och jag har inte skrivit en rad sen amerika skakade.
en öken som dammade och skorpioner som sprang över mina fötter när jag tänkte på dig. dom skriker högt från nöjesparken bredvid och jag går alltid långsamt genom tunnlar. försöker hitta glöden igen, striden som gick här. gatsopare som släppte sina fordon och gick hem.
vad vet jag om dina ansiktslinjer. dina tunna händer och snabba ben, jag vet bara att dom följer mig i drömmen. en avskavd äng och en man som tog mig över fjolårsgräs.
jag andades snabbare med dig. växte mellan våra avsked. armbågade mig fram genom bokskog och nk-rea.
pilarna i vattnet och dina bokstäver träffade alltid mig som hårdast på vintern och jag skälvde vid ljudet av ditt hår.
herregud. dina ord lever i mig som äppelpaj och jag smälter ner mina flätor bara för att minnas doften av vår kväll.
vi pressade olja över månader som klev förbi och jag drog blyertsstreck över handleden när du vinkade från tågfönstret. jag ville aldrig dö det var inte det, bara distraheras och slippa andas fyrkanter av din frånvaro.
det är det mjuka i dig som sliter mig i stycken. det varma, fåriga i handen. det strilande blöta. tusen fåglar och en klänning jag hängde på tork precis innan regnet. dina tårar blir parfym över mig och det enda jag kan tänka på är bakterier i ögonvrån, tårkanalernas flora och fauna och tusen djur och döda växter som rört sig i mina kvarter långt innan dig.
det är inte granarna eller kvällen, det är hur dina tummar känns mot mitt lår när du somnat, hur kolfibrer frigör sig från mängden och skjuter ut låga frekvenser av honungssång.
jag tror inte på trollkarlar mer, jag har åkt färdigt mina spårvagnar. jag går runt a-brunnarna men kliver igenom dis och hur det än känns blir det aldrig större än din skuggas andedräkt.
det är vilsenheten och skammen. rödvinet och hamilton och ett pannband i sammet som jag snodde på loppis.
du har grävt i gamla lådor. stoppat fingrarna i lera och mjölk och ryser alltid när jag drar handen över ryggen.
det finns inget med dig jag någonsin vill ha ogjort. jag skriver vår kärlekshistoria i guld och det rinner vild granit över axlarna när det skymmer.
din längtan är utan slut och mitt lager av nattfjärilar tycks aldrig sina.
det droppar över tak och himlavalv här och jag fryser inte när jag går mot dig. en fantasi av balkongdörrar och ytor. ekfaner och djupa rispor i marmorskiva efter ungdomens framfart.
mina hårstrån tappar färg men jag läser orden om dig med knallröda läppar och sväljer allt du ber mig svälja och i en vild karusell från ingenstans ser du mig för första gången.
ett vrål genom gryningen och hårtestar över morgonfil. hur jag skulle sova med dina skjortor i famnen.
kanske fanns aldrig dagen för oss, kanske är din bröstkorg på en perrong i en ny stad ett minne i vilket jag skapat även dig och sorgen när jag tänker på dig som ett skimrande ljussken ger mig andnöd och kalla tår.
det finns inget bortom oss som är värt att finna. ingen skugga att ge en chans, ingen samarit att ta in för natten.
jag kommer frammana dig över mina golvplankor, älska dig i lustfylld nöd och hålla ömt om dina axlar när du rakar dig.
det är små kristaller mellan oss. femtio mil av avgrundssaknad och vrål och innan du vänder vill jag ge dig allt.
natten som ett svepskäl för garantier. himlen som en doft av asfalt och insulin och de varmaste av ögon i nacken.
jag kommer sakna dig genom tusen vårar, vänta bakom krom och galler. vrida ur, andas stort. stå stadigt och skälvande genom nattens alla minuter. hålla ut. hålla kvar. hålla utkik.
efter dig.