Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

johanna



du skickar sms från malmö och jag släpper mina matkassar där jag står för att kunna läsa ordentligt. någonting känns så lätt när jag nu vet att du är i sverige igen och jag läser snabbare än vanligt för att förvissa mig om att du är okej. ditt blonda hår hänger ibland ner i ögonen och jag minns rörelsen du gör för att fästa luggen bakom öronen. du skriver om någon kille med halvlångt hår och utsvängda brallor, om bråk och skrik och cigg och jag får hög puls av exaktheten i dina ord. det finns tiotusentals ord jag vill säga dig men allt jag får fram är ett jävla emojihjärta och sen tar dagen slut. jag tänker på dig som en liten syster att vårda ömt och jag håller ditt hjärta när det skymmer. skåne är långt bort och platt och jag avskyr öppna landskap men skulle springa milen ner till dig om du bad mig.
det är låtarna emellan andetagen som skaver som mest och jag går stegen hem med trasigt skosnöre. tänker att jag borde ha en skrivlärare. hamrar hårt på tangenterna i timmar men suddar allting efteråt. du har silversmycken och arg eyeliner och jag tänker att dina ögon inte undgår någon. killen med frisyr vet inte vad du är och förstår aldrig ditt väsen. din natur. din salta virvelvind och dess orkanstyrka. jag ställer kassarna på bordet hemma. låter snöslask fläcka ner bordsduken. tänker att jag inte har möbler som skulle hålla för att bli upplyft och påsatt. tänker att jag borde ha cola zero i kylen. att jag borde dricka vin själv oftare. att jag hatar att packa upp saker. jag har inget fönster att sitta i. utsikten är begränsad. molnen rör sig i perfekta mönster som moln gör och där du är står husen i rader medan droghandeln snirklar sig runt som små skallerormar.
jag måste sitta på golvet en stund och läsa dina ord igen. svaren kommer alltid långsamt men du vet det och det har aldrig funnits skuld i din röst. din penna är obrytbar. ditt hår är av guld. jag har saknat någon som du så länge jag levt.
och mitt systerhjärta slår ensamt. det har det alltid gjort. jag blåser upp till storm när jag är själv, ebbar ut och dör. det märks inte på mig.
vinden ligger på åt öster och jag tänker att min längtan alltid pekar mot öster även om jag inte tror att något väntar där mer än tystnad.
pappa ringer inte längre. jag vet inte om han finns. min pjamas luktar bodyoil och argan och jag drar ibland fingrarna längs nyckelbenen för att känna vart jag slutar. orden jag vill säga dig och det menlösa kontraktet vi varje dag sluter med människor vi inte gillar går båda i blått. djupt kobolt ligger nutiden framför bussen som en dimma. en ridå. en text av honung och metall. jag luktar på vaniljglassen i asken. tar fram den för att se när den smälter. vill sjunka in i bulliga kanter med små små glittrande vaniljkorn.
jag kommer störa dig så länge jag får och skillnaden mellan då och nu suddas långsamt ut när någons ansikte kommer tillräckligt nära. kanterna blir mjuka, deformerade. kolasåsen rinner över.
jag vill prata om hans ansikte och väsen. om orden han säger som sårar och hur vansinnigt stort och vackert det är att vara kär.
att åka ballongfärd mellan revbenen. slita starkt. lita på. framhärda.
jag berättar för dig om han som förblev kapitel och längtan och min kropp släpper långsamt taget om marken. män med kindben som hans får gravitationen att släppa och när vi stiger mot luften tänker jag på ditt hår.
det finns inget stopp för såna som oss. vi passerar gå och är förebilder för dom som gått före. ett andetag bort och bottennapp i små kartonger med rosetter på.
kanske avundas vi andra som inte värnar om vanligheten. tacksamhetsskulden. enkelspåren. signalfel och bark och jag minns tyngden av en bibel jag en gång fick i höger hand innan jag tappade den på stengolvet. det är skört och spetsigt det vi har byggt upp och vi famlar lika mycket men i olika ljus.
jag sätter mig upp och skriver brev till dig. oavsett vad måste jag ju svara dig. meddela. göra mig förstådd. blåsa kromosomer och koldioxid åt ditt håll så att du förstår att jag finns. att jag snurrar.
jag skriver förlåt. jag öppnar en flaska konjak som jag tänkt ge bort i present. jag tar en klunk och häller resten över en växt jag fått en gång. du hade fnissat ditt pärlskratt om du såg mig. jag gör det åt dig. vi växer ur och rör oss och vid en mjuk fläck vid mitt öra lämnar jag alla dina ord för att alltid minnas det vi sa.
du kommer känna igen mig på blicken och färgen i mitt ansikte. och på min jacka. den är mörkt röd.





Fri vers av tildam
Läst 331 gånger och applåderad av 15 personer
Publicerad 2019-02-13 00:06



Bookmark and Share


  Silkeslen
Några utav dina fraser, fick mig att känna mig som Johanna i Malmö. Vackert du skriver om systerskap.
2020-11-15

  petter rost VIP
... och i denna poetiska flod virvlar jag fram i den berusade båten, kränger och vickar och försöker få tag på den där meningen, just de orden, den bilden och dofterna och smakerna som stiger ur dem, ur hela floden och dess kluckande andning....
Så länge har du inte varit här – och så brakar du plötsligt fram igen och sätter livet i rörelse, med hela arsenalen i bästa trim. Och en del till - du oxblodsstarka poet, februari blir ett tvärt om - som en slinga av Ali FarkaToure...
2019-02-14

    Melona
När stormarna i mitt liv har stillat sig kanske jag kan ge ord till dig som förklarar hur det känns i mig av att läsa dig. Du vet kanske inte, men... Att blåsa moln är något du alltid gör och du är himmel och regn i ett soligt paradis av neon. Din röst är så stark och vacker att kristallglas spricker med stolthet.
Du varma vackra. Ikväll gör min gråt inte ont!
2019-02-13

    ej medlem längre
Det är fascinerande att läsa en text utan en stor begynnelsebokstav för varje ny mening. Allt Du skriver bli nu som en virvelvind av kraft. Jag stannar inte upp för de stora bokstäverna. Allt läsning sker blixtsnabbt.
2019-02-13
  > Nästa text
< Föregående

tildam
tildam