han strök hennes hår
kysste hennes lår
frågade tyst hur hon mår
varje rörelse han förförde henne
hennes känslor blev tårar
och hennes fallenhet blind
rädsla för glädje kanske sårar
han då istället smekte hennes kind
han fick henne bli påmind
om evig kärlekshistoria
det strålade vishet
en riktig hjältegloria
han hårt tog tag i hennes hand
då önskan var att ta henne till
drömland
men ibland tog kärleken överhand
när hennes ord
och hennes val
blev allt för onormalt
hans mörka ögon för henne
blev en portal
till en sal så vacker
total romans
hon försvann ur balans
så borta dom båda men hemma i distans
han henne bedåra i vacker dans
då stegen blev många
och fallet en chans
tackade han henne för hon fanns
när dom var tillsammans
var färger i nyans så klara
hon kände bara stimulans
utan någon alls kemisk substans
när han henne frånvarande var
hennes lyckorus hade tolerans
det var en fråga om balans
hon inte hade
dom så nära men ändå distans
hon visste inte längre var hon var någonstans
när hon med honom befanns
föll hon sig sakta hans trans
han från ingenstans berörde hennes väsen
förlorade sin talan i hennes hud
då det föll vinter i vår
upptäcktes hennes flera sår
blommor som dog under marken hon står
granar och skog han hade snö i sitt hår
men amour inte längre genomgår
en tid som var låg så mycket svår
dom gick ingenstans
nu när verklighet förstår
tillsammans
deras stillhet i dans med henne i hans famn
viskande var kärleken vid namn
men nästa gång han såg henne
stå där
strök blomster i hennes vandrande
ögon
möttes av ett vackert uttryck
hon åter blev nykär
tiden var ungefär den samma som stannat
hon älskade att vara i hans atmosfär
beundrade hur han var
sådär underbar
han släppte henne inte i detta skeende
han älskade hennes leende och
det vackra utseende men hennes
beteende
han reagerade
kämpade med att haverera
det hela
ögon som stridande vibrera
fick hon svårt att sig formulera
men han henne så mycket värdera
att han den enda kunde förstå
henne utan ord ändå
han såg henne le likaså i hans ögonvrå
förtvivlan tonades i rökridå
för hon kunde inte motstå hans personlighet
i dess närhet så trygg uppnår dom frihet
en ömhet som bedrev hennes svaghet
i hennes ögon finns en värld
där han sakta reste med sin ena
hand bland hennes lena serena kropp
han kysste hennes kind med ögonlock så
sovande
drömmandes hon återfanns i dans på ett bergstopp
ett händelseförlopp i extas
dom dansandes på jorden men
flygandes var så lysande himlakropp
hon vaknade
natten var stjärnklar
den var oförutsägbar
hon mötte hans ögonkast
någonstans tog hon det på allvar
rörelsen blev självklar
en ömhet så underbar
meningen var oslagbar
han hade henne tagit i trygghet
hon var i hans förvar
en omfamning så otänkbar
han viskade henne en oförstörbar kommentar
"jag kommer alltid finnas kvar."