Jag kletar kajal runt ögonen
för att klä om mitt ansikte
Till någon som faktiskt kan
vara nostalgisk utan att börja
gråta

Du dog när din buss
åkte bort från mig och
lämnade mig på trottaren
För sista gången
Okej du är inte död
men du skulle lika gärna kunnat
Ha trillat över jordens kant

För du såg allt i svart
och vitt du slöt dina ögon och
jag pladdrade på i desperata försök
att visa dig att jag
Var full i färg

Men dina tvivlande blickar
Log aldrig fast
dina mungipor
Hade placerat sig
Strax under dom
nedre ögonfransarna

Ditt leende var inte mer än just
uppdragna mungipor
Men det var det nog bara jag
som märkte för
Jag måste erkänna att
du har blivit mästare på att
gömma tankar under
Din bleka hud

Världen bytte färg och
det blev sommar
Tiden som skulle ha tillhört oss
fanns inte i
almanckan
Eller på klockans ur
och allt detta

Fick mina läppar att simma
i kärlekstörstande gråt

Mitt hjärta drog en dödssuck
i den stunden då
Din ryggtavla började blekna
och jag
Glömde bort
vilken färg dina ögon hade

Ohmy, jag som brukade dyrka dina
mandelformade ögon
Som alltid var lika utrycksfulla som
genomskinligt glas

Jag brukade ju älska hur du
gav mig blickar
Som intalade både dig
och mig
Att det fanns kärlek
dold någonstans
under alla lager av
Rädsla

Jag var ivrig och för
impulsiv
Då jag försökte få fjärilar att flyga
runt i din mage
För du
Du dödade dom med
dina trånga revben och jag

Gav upp