Det var inte dina ord
som sårade mig
Det var pricksäkerheten
bakom dom och hur du
Verkade lägga ner hela din själ
i att mata min olycka

Det var andetagen
och ursäkten som
_aldrig kom_
Och hur jag konstaterade
att du faktiskt inte ångrar
att du mördade våra minnen
Det var det som fick mig att
dunka huvudet i väggen av
Ren frustration


Dina ögon har bytt karaktär
Och våra hjärtan slår fortfarande i
baktakt

Adrenalinet har lämnat kroppen
och jag är trött
för trött för att
resa mig från golvet
Mitt ego har ändå redan krossats
av tomrummet du lämnat efter dig
Och dom permanenta
ärren som
Härdat mitt hjärta

För många ensamma nätter
med bluesmusik och varma tekoppar
Sätter sina spår
och jag kan äntligen förklara för dig
Varför mina ögon lyser rött

Jag slutade aldrig att hoppas
på att du skulle älska mig
Men du behandlade mig som cancer
Jag är fan en svulst
och dina ögon fick mig att dö
Och lämna allt som fanns
under huden

Och du känner mig
alldeles för väl
För att inte se att mitt
hjärta kouagulerar
Det är nog därför du ler

För trots att du berättade om
att dina höftben skavde
Och hur din hjärnrot värkte
så tror jag inte att
Du uppskattade alla sekunder
jag la ner på att lära dig hur man
Läker alla såren


Fast det var nog
mitt fel att
Huden som skyddar
hjärtat
blev sönderskavd för
Jag såg ju trots allt
hur blinda vi var
när...

Vi sprang efter varandra i hopp om kärlek
men allt slutade med
Att vi båda tappade tron

Och våra känslor drunknade
Någonstans i diket där jag
föll av cykeln efter
Förmånga starköl
och jag själv krympte
100 storlekar
Av ditt hånskratt