Svarta tjäran rusar
oplanerat genom kroppen
hon blinkar, som för att klarna,
ingen skillnad.
Molekylerna vibrerar
fast utsidan är still,
med en bultande anspänning
och ljud som omringar kryper in.
In inunder skinnet,
ut mot fötterna
som blir kvar, pirrande mot kaklet.
Tom är blicken som stirrar fram
ut på allt men ingenting.
Nacken trånar efter en stark hand,
ett grepp för att stilla,
för att tysta
och för att för alltid vila.