Jag drev omkring längs en flod,
som jag inte förmådde kontrollera.
Hörde mina föräldrars rop ifrån hamnen,
tillfångatagna av fotfolkets bestyr.
Framåt marsch!
Men vem vill bli utsatt för dressyr?


Under nätter vände jag mynt
utöver en tyst publik
i en dyster komik
men det hördes inga skrik
bara en underlig kritik
det är teater
för den som är rik
på andlig mystik
ut på gator och torg och slåss
under lyktornas krig!

För jag lämnar er utan ett ord,
utan en riktig strid.
Har alltid gett upp
när jag stått mitt i bland lik
glömmer er snabbt
när livet passerar förbi.


Det här är en sång

från en gammal

mattfabrik.

Ett slut på ett kapitel

utan innehåll.


Ett farväl från en plats

jag en gång drömde om.