ensamhetens mörka kalla ensamma plågande längtan
är så fylld av smärtan i en ensamhet plågad i sin egen

skugga med slutna sinnen förutfattade meningar
som en överlevmads strategi för rädslan att bli sårad

som man redan är inåtvänd vrede förvägrade tårar
ett hjärta slutet hårt som sten för att skydda den lilla

glädje som finns kvar där men varje minne av glädje
som kommer därifrån ögonen leendet skratten ekar

bort i nattens mörka sinne plågandes min själ likt
tortyr ut av minna förträngda känslor för minna tårar

finns ingen plats i min öken ett sandkorn för varje minne
som inte finns kvar som minna tårar minna ögons oas

min öken är oändlig som min tysta längtan och önskan
att hon kommer till baks och att få leva med den vackra

känslan som rådde från början men som inte finns kvar
som minna fotspår i sanden som vinden har smekt bort

allt jag älskade är borta allt som jag kände såg berörde
levde för det jag kunde dö för fantisera drömde hela min

värld är borta förutom alla vackra minnen i mitt förträngda
hjärta som krampar starkt min sorg allt jag hade är borta

men jag vandrar i samma mönster som jag var älskad endast
för jag vägrar sluta älska något som inte finns kvar jag är bara

en liten slocknad stjärna som föll hamnlöst från mitt kärleks
universum jag har lämnat den himmel jag kom i från men det

som plågar mej är att jag ser varje stjärna och universum härifrån
det är det som plågar mej för dess skönhet går inte att beskriva med

ord det är något man måste uppleva och falla i från en stjärnklar
natt i kärlekens universum skapt av den som byggde upp sin egen

kärleks värld och universum kung och drottning i en värld för två