Klockan slår mellan kardemumma och blåklädda herrar.

Hetsätande tonåringar och kakaobönor.

Jargongen ekar mellan himmel blå och stjärnfall.

Sagofigurer stelnar i palats.

Jasminkvistar skaver i min sko.

Beslut bär sidenband.

Granatäpplen lyser upp i det mörka.

Koder inombords blir fel.

Nutid blir dåtid.

Låt allas medvetenhet gömmas.

Glömmas, låsas in för alltid.

Stenar kastas, lämnar mig blödande.

Synderna är ett hån mot det Gudomliga,

magiska, fina och vackra!.

åh du store Gud, räddas det som räddas kan,

skeppet sjunker, råttor lämnar det som var.

Metastaser bygger bo,

glittrar mot skuggorna som är få.

Natten kallar på vinterkylan,

snöflingor lägger sig i någons hår.

Smärtan formas mellan cocktailglas,

och huvudet i någons knä.

Monstren skrattar på tv-skärmen.

Telefonen är avskuren från omvärlden.

Änglaröster är en hägring,

det mjuka någons hån.

Rädda det som räddas kan,

innan det är försent...